Förra veckan var ganska tuff; det var dumpad och föräldralös Chotte och stressad Linda galore vilket tydligen gjorde att det behövdes konsumemras vin. Mycket vin. Igår när jag tittade på min glasåtervinningsbytta blev jag nervös. Sedan fortsatte jag att förneka all kännedom om det hela.
Nåväl, en av kvällarna när vi hjältekonsumerat lite av sagda vin förklarade Linda bestämt för mig att amerikanska män, de håller inte måttet och att en Chotte förtjänar bättre - typ en svensk, eller i alla fall en slags skandinav. Låt gå för en tysk. Jag började fundera på om hon inte har rätt och i ett infall av ren och skär dumhet delade jag med mig av de här tankarna till ett av mina (amerikanska) prospekt igår, varpå en hel del förklarande följde. De har så fragila egon, amerikanarna, och vapen har de också. Reta inte den amerikan som har vapen, heter det ju.
Nå, men det var inte det vi skulle prata om. Faktiskt.
Det jag till slut sa till bachelor #herre-jösses-finns-det-några-kvar-du -inte-har-plågat-Charlotte? var att han inte skulle ta så hårt på mitt amerikantvivel ity det från början kommit från någon annan, en sådan där toklojal och god väninna som man är extremt lycklig om man kan få ha till låns, och att hon kanske var lite partisk. Lite som en Mamma. Min Mamma, till exempel, är otroligt partisk, precis som det ska vara. Amerikanen såg fundersam ut men verkade acceptera förklaringen varpå jag sa att jag inte vill träffas igen. Hoppsan, så det kan gå.
Väl hemma igen, tittade jag på mitt kök som sedan i söndags transformerats från ett under av ordning till sitt vanliga kaos och så saknade jag min fru lite. Linda-frun, alltså, hon som lagat mat och städat och legat på mitt köksgolv och pratat snusk i en hel vecka, och då slog det mig:
Linda är som ett high-end Kinderägg - Hemmafru, kompismamma och en överraskning i ett!
Det ni.
