Då var den över, julen 2006. Den ångestfyllda.
Jag kom fram till familjen Lange redan halv fyra i eftermiddags efter ett smärre slagsmål med GPS:en (Den ville ta G.Washington-bron, jag ville ta Tappan Zee-bron. Den vann.) och sedan min ankomst har jag bara bilvit omklappad, omhuldad, kramad på och uppmärksammad. Det är en rar familj det här. Visst, de har säkert någon yxmördaare begraven någonstans, men det verkar väl onödigt att gräva upp honom nu. Det är ju ändå julafton och man måste spara något kul till långfredagen.
Jag kom hit beväpnad med två påsar nybakade saffransbullar, en stor bukett tupilaner och en julmusikkompilering och alla togs emot med stor förtjusning. I ersättning fick jag:
- Besök i katolsk kyrka. Intressant.
- Lek med Bostonterriern Wilson.
- Lite klappar av generell art.
- Lek med barn. Också den av generell art.
- God middag.
- Tårar i ögonen för de var så snälla.
- Eldstadssittning.
Jag vet inte, jag är mäkta nöjd med min afton trots att den började med mediokra tårar i duschen och stress när det kom bud om panikdiktning från hemmet i Svedala. Familjen Lange, ikväll 10 man stark, gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att känna mig hemma. För att repetera för mig själv och mitt dåliga minne kommer här en namnlista:
- Michael: pappa.
- Ginette: mamma.
- Dominique: son.
- Sebastian: son.
- Kath: dotter.
- Sarah: dotter.
- Peter: gift med Cath.
- Jenn: gift med Dom.
- Sophie: dotter till Jenn och Dom.
- Zach: son till Cath och Peter.
- Peter: Ej närvarande sambo till Sarah.
- Wilson: Bostonterrier tillhörande Jenn och Dom.
- Charlotte: jag.
Vidare rapporter följer en annan dag. Kanske juldagen.
