Long time no see

Nyss hemkommen från att återigen ha stampat Manhattanesk mark sitter jag och vickar på tårna och försöker återställa vettig temperatur i alla möjliga extremiteter, det är kallt här nu för tiden.

Jaja, i vilket fall som helst: herrejöstanemej vad skönt det var att åka dit igen, jag hade saknat den gamla monstrositeten till stad. Jag har fått åtnjuta god service på en springebutik, kisat i solen, åkt tunnelbana och frolickat med kameran i Central Park i skymningen. När det började bli riktigt kallt släpade jag med Fransosen på lekfullt High Tea på Alice's Tea Cup på Upper West Side. Vi fick fullkomligen ösa i oss te, scones (med Chevré i! Och valnötter! Och Roquefort!), små fingersmörgåsar och kakor som pudrade sig vackert i urringningen och i knät, allt serverat på omatchande och frilligt porslin. Stackars Fransosen tog det hela med stoiskt lugn trots att han nästan var den enda heterosexuella mannen i lokalen som i övrigt i princip uteslutande hade intagits av kvinnfolk i varierande form och ålder.

Vem är frivillig och kommer hit och går dit med mig igen? Jag vill ha mer scones!

TCP/IP via ekorre, någon?

Skulle det bli bättre?

Idag har jag kokat, rasat och varit arg, ringt lillasyster och rutit och muttrat. Sedan samlade jag ihop mig, skrev ett mail som innehöll ord som respektlöst, stressande, urbota dumt, nedsättande och urbota dumt igen.

Sedan raderade jag det och åkte hem.

Alltså, jag for hem till Pontus och Linda beväpnad med tröstemat, sparris och snälla DVD:er och beklagade mig i timtal fram tills dess att vi alla tre bara satt och skrattade åt eländet och Linda somnade. Bland annat dök en variant på det gamla konceptet om internetkommunikation via brevduva, nämligen TCP/IP via ekorre. Nytt, revolutionerande och fullkomligt värdelöst om man bor nära en motorväg. Dessutom skulle latencyn bli ganska hög med tanke på hur korkade ekorrar är. Lite som vissa av mina kollegor.