De är ju så fina!
Till och med när de försöker kräkas på en när man precis satt på sig ungefär de enda rena kläderna man lyckats packa på resan och till och med när de absolut inte kan tänka sig att ge en ensam tant den där egenbyggda Indianraketen med alla paljettblommorna på ("Den är till Tilly!") som skulle se farligt fin ut bredvid toarullegubben som står så ensam på mitt avlastningsbord där hemma. Till och med när de drar en i håret och väcker en innan man knappt ens har hunnit gå och lägga sig ("Du sa hon kunde komma ner och väcka dig så snart hon vaknat...") och när de kommer med ohemult komplicerad kringutrustning som skrämmer och förvirrar eller är så blyga att de inte ens kan titta på en och äter frukost med fingrarna för ögonen.
Det finns inget så bra för själen som att fortfarande bli igenkänd av en nybliven femåring och ohämmat accepterad av ett par småttingar. Eller för den delen totalratad, det är charmigt det med!
