Okynnesblogg

Mot allt bättre vetande sitter jag här med er istället för att sova, för ärligt talat, hur skoj är det att sova egentligen? Okej, låt bli att fråga mig den frågan imorgon klokan 06:00 när klockan ringer och påstår att jag ska upp och plåga mig själv på gymmet lite. Just alldeles precis nu är det tråkigt att sova, för jag råkar veta att jag är lite för övertrött för att kunna sova enkelt, ni med småbarn kan säkert relatera. Dessutom fasar jag lite för att vakna imorgon eftersom jag tror jag kanske är på väg att bli sjuk, så där som jag aldrig blir, ni vet; ont i ena örat (kan bero på telefonkonferensen jag var tvungen att vara med på, den var så tråkig att öronen kanske fick ont), ont i halsen (igen!) och huvudvärkig som tusan (hela efterdagen, varken kaffe eller choklad hjälpte). Jag har använt mig utav mina egna husmorsknep och först försökt springa bort från eventuella maladier under en halvtimmes joggingrunda, följt av två timmars Mozart-övningar med Den Inte Fullt Så Roliga Kören Som Har En Divig Dirigent Med Vilken Jag Kanske Kan Ha Överseende Med Trots Allt För Han Verkar Smart. Om inte löpningen skrämde bort bacillerna gjorde kanske Confutatisen det, så illa lät det.

Så, lite om DMV som lovat: DMV är en amerikansk sak som man får tala illa om med andra amerikaner. Det uttalandet säger ganska mycket i sig. Det är även så att alla människor i USA har en mardrömshistoria om DMV att förtälja, det kan vara allt från "Mitt sommarlov - På DMV där jag väntade på mitt körkort i två månader" till "Hur jag inte importerade min bil från Kanada utan körde ihjäl en DMV-anställd med den istället", senast idag fick jag dessutom höra den om "Antalet formulär DMV hittade på för att jag inte skulle få ett ID-kort". Med tanke på detta är jag smått förvånad över den otroliga serviceandan jag mött än så länge. Jag har bara: köat i två timmar, blivit utskälld av en stor, svart man när jag ställde en fråga, blivit infomerad om att deras datasystem dött, blivit hemskickad i ett par timmar, fått köra tillbaka, köa mera, skickats till en annan kö, fått alla mina papper, och om de kunnat antagligen hela mig, faxade till hufvudstaden, köat lite till och sedan blivit hemskickad med order om att komma igen imorgon. Jag vägrade till slut lyda order och idag åkte jag helt sonika inte dit. Huruvida det hjälper min sak vet jag inte, men det känns skönt att ha hämnats lite. Imorgon ska jag däremot åka dit och se vad som händer. Som ytterligare hämnd har jag dessutom glömt vad jag ska göra när jag kommer dit. Lurigt, va?

Jag ska förresten åka till San Fransisco i nästa vecka. Där vet jag lite vad jag ska göra, men inte riktigt hur. Lurigt, va?