För den lilla studentskan

Jag har en syster. Hon är härlig och häftig, har inget köksvett, sover i duschen och är precis så oansvarig man ska vara när man är minsta barnet och dessutom student. Hon är frihet i en liten ask.

Eller nej. Det är O.B. Fleur som är det, men Knyttet är minst lika bra.

Vanligtvis är hon grumligt solig och glad på ett lite gramse sätt, men den här veckan är det en syster med eld i blodet och blixtar i ögonen. Någon har gjort bort sig, det har tagit hus i hel och systern, hon är på krigsstigen.

Ni förstår, Knyttet är hedersam medlem i det ohemliga sällskapet SSKK, en sammanslutning för alla de som bor, eller någon gång bott, i en mycket speciell korridor i området Delphi, i Lund. SSKK är i mångt och mycket en helt vanlig studentkorridor; den är fylld med mer eller mindre ordningsamma studenter, den har sett en hel del glada tillställningar, där finns skaparglädje och grusiga golv, ostämda pianon, billig öl och unga män som allihopa säkert behöver klippa håret. Men, när man tittar närmare på just den här korridoren inser man snabbt att den är speciell. För mig är den speciell eftersom den är speciell för Knyttet, hon har bott där i många år och ofta känner jag att jag känner alla hennes grannar minst lika bra som hon. SSKK är speciellt för mig eftersom de som bor där är min systers vänner och jag vet hur mycket hon trivs där med dammråttor, vanliga råttor och utbytesstudenter. Genom att odla en gemenskap och en kultur har de som bor på SSKK lyckats bli en myt bland studentkorridorer i världen, det finns korridorer i hela universum som aspirerar att bli som SSKK.

Ja, verkligen.

Till detta ska det sägas att SSKK genom åren också skaffat sig ett smått solkigt rykte i den vuxna, riktiga världen. Nu vet många av oss hur det står till med rykten, de finns där men man ska akta sig för att ta dem på allt för mycket allvar. Ryktet kommer sig av en drös med fester, ett par brända soffor, lite allmäna upptåg och en hel del hjälp från korridorerna i området runt omkring. Om man ska tro på systern, alltså. Och det gör man.

Det här solkiga ryktet verkar ha bidragit till att hela korridoren nu fått sina hyreskontrakt uppsagda. Hyresvärden ska renovera och barnen får inte bo kvar, de vet inte ens om de får komma hem igen när uppryckningen är över. Det ska röjas lite bland de soffbrännande orosmomenten har det kommits fram till på Studentbostadsbolaget och SSKK får stryka på foten i processen.

För den kära systern betyder det här att en era går i graven. En hel kultur och mikrodemokrati kommer försvinna när en bottenvåning efter renoveringen intas av välklippta pojkar och flickor som säkert dammsuger och dricker alkoläsk, inte spelar Chopin till tre på natten eller målar hela köket och dess invånare gröna. För systen innebär det just nu ramaskri, protestlistor och övning på allmänt vuxet uppförande. Jag hejjar på henne från mitt hörn och om någon annan vill vara med och stillsamt irritera myndigheterna är det bara att säga till.

Jag frågar mig bara: Vem ska ta hand om det ostämda pianot? Och tror ni det brinner bra?