Hur gör man när livet är ofattbart sorgligt och fel? När ens vänner far så illa att man går runt med knutar i magen och inte vågar ringa för man är rädd både för och om dem? När verkligheten saknar ord att förklara hur man känner och avståndet gör att man mest vill falla genom marken och kanske, med lite tur, hamna på en bättre och rättare plats, en plats närmare dem med en sval hand mot en varm kind och ett knä för ett trött huvud?
När det finns frågor men inga svar?
När ens vänner frågar hur de ska leva fast de inte riktigt vill och hur de ska kunna säga något när orden inte kan beskriva det onda de upplever? När verkligheten är att de förlorat något så älskat och kärt som ett barn?
Jag vet inte, jag. Jag har ärligt talat ingen aning... Men, jag tror på det där som Cajsa Warg ska ha sagt: Man tager vad man haver och sjunger det man kan. Det funkar lika bra bland byttor och bunkar i köket som i duschen om morgonen eller på stranden en lördagsmorgon när solen knappt gått upp. Det funkar på jobbet och går oftast hem när man får oväntat besök, det har tagit mig igenom både tandagnisslan och hjärtligt förtret. Att ta det man har och sjunga det man kan är att göra så gott det bara går, så mycket mer kan man oftast inte göra, speciellt inte när det är svårt. Att leva som Cajsa Warg betyder absolut inte att man tar livet eller, för den delen sjungandet, med en klackspark, det betyder inte heller att man är slarvig eller lättsinnig på något vis, det är mer ett överlevarbegrepp, ett styrketecken. Förmågan att klara sig, varken mer eller mindre; att kunna konservera energi, att ta livets sorger och lyckor med ro, att vila lite i vardandet.
Det är ingen skam i att sitta på golvet och jämras över sitt brustna hjärta, det är inte heller fult att ta paus från livet och det är absolut inget underligt med att vilja stanna livsbussen och hoppa av. Ett litet tag. Ibland handlar det bara om att överleva, att komma ihåg att andas och blinka och hålla temperaturen. Att göra som Mora Träsk-farbröderna och gå runt när det är bergigt, klättra över när det är snårigt och krypa under när det finns broar.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan