En Svensk klassiker

I veckan plockade jag upp Strindbergs Hemsöborna på väg till sängen, det var med blandad skam och förväntan vi kröp ihop, den och jag. Jag sträckläste den en gång, jag tror det var i ettan i gymnasiet och jag erkänner att jag inte riktigt minns något av den läsupplevelsen alls. Varför göra sig omaket om man inte hinner njuta av upplevelsen, kan man fråga sig. Läxor gör sånt med människor, det är det som verkar vara svaret.

Nåväl. Igår kväll kom vi i mål, August och jag, och visst är det en trevlig saga med en sjusärdeles berättarglädje i sig men det jag är mest förundrad över är fruktreferenserna. Melonfärgade himlar, fanns de verkligen på artonhundratalet?

Nu har jag stått och stirrat på bokhyllan en bra stund och nästa bok att läsas blir tydligen Marquez' "I kolerans tid", en som jag måste ha påbörjat säkert fem gånger och aldrig kommit i mål med. Trägen vinner, hoppas jag och i vilket fall måste en Nobelpristagare ändå vara mer underhållande än min corporate finance-bok som väntar i skuggorna. De tvar det där med läxläsningen igen...

Addendum

Att baka klart bullar på morgonkvisten är en ganska trevlig aktivitet och när jag i morse med beundran sniffade på mitt lilla berg av minifettisdagsbullar var det bara frid och fröjd i huset. Man skulle blivit bagare, tänkte jag, då skulle man sniffa på bullberg varje morgon. Och sedan tänkte jag att Bullberg, det hade varit ett trevligt efternamn - Charlotte Abdon-Bullberg, det låter som en trevlig person! Eller Bullberg-Abdon, kanske, det låter bra det med. Tyvärr påstår Svenska Centralbyråns register att det inte finns några Bullbergare i Sverige vilket är lite opraktiskt. Hur ska jag då kunna gifta in mig i den familjen?

Är det någon som vet om man kan ta sig ett andra efternamn bara så där, eller får man kanske bara ett?

Fettfredag, någon?

Ikväll bakar jag semlor för imorgon är det minsann fettfredag här i Amerikat. Vissa hävdar att varje dag är fettdag i USA och det må de kanske ha rätt i, men imorgon slår vi på riktigt stort med flott på bulle. Så det så.

På insidan

Alla har vi olika personer på insidan, just idag hade jag visst jultomten eller påskharen eller något annat djur med mycket överraskningar i sig.

Det känns tokbra.

Wow!

Och jag vill tacka livet! Och US Airways också, nu slipper vi betala för ett glas vatten! Hurra!

Dear ANNA

We're bringing back free drinks.

On March 1, we're bringing back free drinks in our Coach cabin. This includes sodas, juices, tea, coffee and water on all US Airways and US Airways Express flights. We believe in our pay-for-what-you-choose-to-use – or "a la carte" – business model, but it's a work-in-progress. We are committed to remaining competitive and that's the main reason we have decided to bring back free drinks.

I brevlådan

I brevlådan i helgen hittade jag ett spännande brev, ett ljusblått ett med massor med frimärken på. Man blir glad bara man ser ett sånt brev så redan där var allt toppen. Sedan kikade jag på avsändarna på baksidan och då blev jag ännu gladare, och lite misstänksam därtill. Sedan, sedan öppnade jag kuvertet och då blev jag jätteglad.

Bröllop är fina saker och inbjudningar till dem är något av det bästa. Vad underbart lycklig jag är för er skull, Klaus och Margareta!

... Och jag vill ha min Mamma

Och om inte det går så kan jag tänka mig Hugh Jackman.

Jag vet att det har påpekats att det här stället kanske inte är mitt happy place och att lyckan enligt utsago ska stampa in när man minsta anar det, men allt det där hopandet till trots så jag tror mår lite dåligt just nu.

Det här suger ocfh jag vill ha min Mamma.

Den moderna tidens kärleksbrev

*Plingeling!*

Den fina röda telefonen plingar och hoppar på bordet i rummet bredvid och för ett ögonblick hinner man tänka "Åh! Ett meddelande bara till mig, så speciell jag känner mig!" innan man kommer på hur korkad man är. Det där plingelinget är inte något som kommer få en att känna sig speciell för fem öre.

Jag lovar, för jag vet. Jag har besvikat mig ett par hundra gånger vid det här laget.

Ikväll var det massutskick från American Ballet Thatre, iRobot och Ticketmaster. Och så min förre chef, Rune, så klart. Varje torsdag skickar han kärleksbrev till mig. Eller inte, han skickar mig och ett par hundra andra en helpdeskrapport en gång i veckan. Jag känner mig inte ett dugg speciellt men jag blir glad ändå. Så länge det plingar på mobilen finns man, det är ett faktum. Ett av många i den moderna tidens kommunikativa grådaskighet.

Holken? Livad? Nja...

Stackars Pontus som måste titta på "The Secret Life of Bees" själv. Linda och jag grät och snörvlade oss igenom stora delar av just den filmen ikväll, den är väldigt sorgelig. Och väldigt tjejig. Men väldigt bra. Se den, kom ihåg en näsduk alternativt handduk.

Stackars Pontus.

Lika barn leka bäst?

Jag vet inte så mycket mer än att vi leker ganska bra ibland, jag och Knyttet. Texten nedan är givetvis något editerad för era ögons skull, så här fint skriver vi vanligtvis inte.

Chottlips says: Jag har desensiviterat mina tänder!

Fuckwit says: Hur desensitivitiserar man sina tänder?

Chottlips says: Man slår en spik genom sin fot. Då slutar man oroa sig för tänderna.

Fuckwit says: Aj?

Chottlips says: Exakt. Desensivitering.

Chottlips says: Nej, jag bara skojade. Man penslar på något guck som ska skydda de känsliga tandhalsarna jag har som tydligen ställer till det och gör så att jag får ont och så får man ett recept på specialtandkräm. Receptbelagd tandkräm, det är fancy.

Fuckwit says: Ojoj, med xylocain i?

Chottlips says: Ingen aning, har inte hämtat ut den ännu.

Chottlips says: Knark! Typ kokain eller opium eller så. Eller bara en tub med en spik och en hammare.

Fuckwit says: Haha!

Fuckwit says: En tub spik appliceras på närmsta tå

Fuckwit says: Slå sedna med en tub hamamre däruppå

Chottlips says: "Kläm ut önskad mängd spik och applicera mha av tub"

Chottlips says: Åh! Huvmor! Samtidigt!

Fuckwit says: Ja!

Hjärterum

Har ni sett det här? Jag tycker bilden är ganska häftig även om den är mer än lite felaktig, kommentarerna är som vanligt underhållande.

Det började som en skakning på nedre däck...

Så sjöng Mikael Wiehe i den där sången som handlade om Titanic, den där toppmoderna osänkbara saken, ni vet. Den sången har varit min temasång de senaste dagarna, det har skakat och rumlat ombord mig och snart gör haverikommissionen säkert entré för att göra sin utredning. Eller så är det bara så det känns just nu. Jag blir mest arg på mig själv för att jag är gnällig, jag har ju redan självömkat mig igenom ett inlägg den här veckan. Man skulle tro att det räcker, men icke så, här kommer ett till. Samma tema, ny temasång.

Det är så jobbigt att känna sig så ensam, dessutom började det skaka på tredje däck redan i torsdags.

Ju ensammare jag känner mig desto mer analyserar jag mig själv, allt jag gjort och varit med om, alla saker jag sagt och gjort, varenda möte och varje känsla. Allt skrutineras, inga garderober lämnas stängda, själen blir slagen svart och blå, det finns inte ett "om" eller "men" som inte övervägs. Alla får följa med.

De säger att jag är tramsig och ger mig kramar, eller ber mig att sluta för det stämmer ju inte, jag är inte ensam säger de, och i sinom tid hävdar de att allt kommer bli bra. Jag hör men det känns inte så, det låter lite gistet och falskt och sedan i fredags skakar det på andra däck också. Sedan kom lördag och den där jävla alla hjärtans dag, och kommentarerna om att "borde inte en söt flicka som jag ha någon att fira den med?" slog hårdare mot Chottanics redan sargade skrov och det var då passagerarna antingen som bäst höll på att slåss om livbåtsplatserna eller drack gratis champagne i baren, lite beroende på hur vassa armbågar och hur många trappor de måst springa uppför först. De som idag inte skvalpar runt i ishavet är ganska dragna vid det här laget, det är en väldigt utdragen förlisning det här.

Kanske hon går att rädda ändå? Med lite tur, tvåkomponentslim, MacGyver och tulpaner kan det gå. Den som lever får se, pumpaläns!

Ny tradition

Laga tand på tisdag - få ont som bara den på fredag kväll.

Det här med mitt bitande blir bara mer och mer irriterande. 

Naken och nykräkt

Härom natten när jag kom hem från jobbet var det första jag gjorde inte att borsta tänderna eller bara stupa i säng direkt, utan att slå på Wii:t för att kolla hur tjock jag var. Nu skakar en del av er säkert på huvudet och säger att jag är korkad och neurotisk men, sedan jag flyttade hit har jag lagt på mig en 10 kg och det är jobbigt, om jag fortsätter så här kommer jag vara yttterligare nästan 10 kg tyngre innan jag är klar med skolan och så kan vi inte ha det. Nåväl, när jag naken och nykräkt ställde mig på balansbrädan imorse fick jag veta att jag nästan är nere på ett normalt BMI igen. Hurra för det.

PS. Jag var inte naken, det är det bara mina grannar som är.

PSS. Jag var inte nykräkt heller, det låter bara så kul att säga naken och nykräkt.

I cirklar

Det blev en sådan där dag igen, trots allt. En sådan där när allt känns lite hopplöst och trasigt och det mest ansträngande jag kan tänka mig gå med på är att ligga under en filt. Stilla, stilla.

Det kan ha med att göra att jag är på kontoret fortfarande, klockan halv tolv en onsdag. Är det deadline imorgon så är det och har man prokrastinerat så har man. Men, det hade varit enklare om man haft någon där hemma som väntat lite extra på en, en som tyckt att man skulle vara hemma istället för här. Visst, Pontus skällde lite på mig när jag ringde och frågade dumma frågor och egentligen skulle jag lekt med Linda och en ananas ikväll så visst skulle jag ha gjort annat. Men, först strulade demodator ett sig lite vilket jag löste ganska snabbt men efter det bestämde sig dator tre och fyra för att verkligen sätta sig på tvären. När jag väl fått ordning på dator tre (och därmed också fyra, de hänger ihop i par de små jävlarna) började dator två sluta funka. Jag som hade packat undan dator ett och allt...

Dessutom verkar båda de senaste två bachelorerna dragit vidare, bara så där. Så, här sitter jag, dator 1, 2, 3 och 4 och tänker att vi är ganska värdelösa allihopa. Om jag inte varit så irriterad hade jag säkert kunnat gråta en skvätt men mest av allt har jag lust att köra varenda dator jag ser igenom en vägg. Hårt.

Aj-aj!

Nu har min nye bäste vän varit framme igen. Fy fabian att det ska göra så här ont att laga några hål.

Operation mysrum

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den här fullkomligt frantiska inredningsfasen jag är inne i för tillfället. Jag har roligt, håller igång den amerikanska ekonomin och bär tunga saker. Och så blir jag lite irriterad också, förstås.

Jag vet inte vem jag ska vara irriterad på den här gången, jag mesar lite fram och tillbaka, ömsom är det IKEA och en snar sekund senare är det Nationalencykopedin. Ni förstås, varje gång jag tvingas städa ur och i mina Billybokhyllor blir jag plågsamt påmind om hur totalt inkompatibla Billy och NE är. På en standard 80 centimeters Billy får det bara plats 18 band.

Men, jag har 20.

Det ser så taskigt ut när man måste ha 18 band på en hylla och de två sista, de får stå någon annanstans. Jag har testat att ha de 20 banden jämt fördelade över två hyllor och det ser inte okej ut det heller även om det är så det oftast blir. Ibland har man tur och kan ha två Billysar bredvid varandra och smygbygga ut en hylla bara så där men i nuvarande konfiguration kan inte jag det. Nåväl, det här var mitt I-landsproblem, har ni andra något att rapportera?

Livebloggning

21:45 Närmare undersökningar visar att man hittar skruvarna man vill åt om man drar ut lådorna i hurtsdelen på skrivbordet.

21:46 *skruva-skruva* Funderar på om jag ska erkänna exakt hur korkad jag är och skriva att jag kom på det där med skruvarna och lådorna.

21:48 Tejpar fast skruvarna på skrivbordet så de inte ska komma bort. Stolt.

21:49 Tindrar lite.

21:50 Svär. Funderar på hur lite luft med trä runt sig kan vara så bedrövligt tungt.

21:59 Får, med vinglighet och stort besvär, upp hurtsdelen på vinden.

22:oo Funderar på hur inte hela huset brinner ner när jag ser exakt hur rejäl pilotlågan på gasbrännaren jag har på vinden är.

22:06 Inser att jag aldrig kommer få upp skrivbordsskivan på vinden själv. Den är toktung! Mycket tyngre än hurtsen.

22:07 Försöker iallafall.

22:09 Misslyckas. Backar långsamt ner för de tre trappstegen igen.

22:10 Pustar. Tänker att det är tur att Joe och Barbara (de på bottenvåningen) är ute och reser så de inte hör hur jag bökar. Tänker sedan att om jag trillat och blivit klämd under ett skrivbord, hade jag nog saknat Joe och Barbara.

22:14 Funderar på var jag kan gömma skivan.

22:16 Försöker igen. Får upp den halvvägs, klämmer fast den på ett synnerligen påhittigt sätt någonstans vid trappsteg sju. Stolt.

22:17 Tindrar.

22:18 Hoppas att inte huset spricker av tyngden av skrivbordsskivan.

22:19 Pustar.

22:29 Får choklad.

Ett kungadöme för en man!

Ja, det är ganska givet att jag sitter här och saknar lite karlakalskraft en fredagskväll. Inte för att jag vill bli famnad eller så, utan för att hjälpa mig hantera mitt skrivbord som är världshistoriens tyngsta. Dessutom verkar det vara helt onermonterbart.

Tord, kommer du ihåg om man kan få av låddelen på något sätt?

Jaja, skam den som ger sig, jag har knappt ens börjat och redan är min rygg på väg att brytas i bitar. Nämnde jag att skrivbordet är tungt? Igår städade jag ut alla dess lådor och hittade ett visitkort från en av flyttgubbarna som bar in alla mina pryttlar här för dryga två år sedan. Tyvärr kastade jag det, annars hade jag helt skamlöst ringt och bett om hjälp. Andra saker som jag hittade var alla de små, pastellfärgade post-it-lapparna jag använde när jag försökte bestämma mig var jag skulle flytta en gång i tiden. Jag kommer ihåg hur jag, med Knyttet på telefonen, beväpnad med ett vinglas och en guldpenna, skrev för- och motlappar och klistrade över hela min sovrumsvägg. Mycket dumt skrev vi, men jag tror det blev rätt ändå.

Om jag nu bara kunde få ordning på skrivbordet också hade allt varit toppenbra.

Som spön i backen

Ja, nästan så illa är det. Två trevliga träffar inom loppet av en dryg vecka... Kors i taket.

Eftermiddagens/kvällens mansmaterial var en intrikat och något förvirrande mix av frispråkig humorist, sarkastisk vettvilling och helt vansinnig bitterhet på allt vad kvinnor och förhållande heter. Allt förpackat i ett till utsidan ganska attraktivt fodral.

Jag hade trevligt och skrattade en hel del men jag är fundersam ändå.

Kom ihåg!

Kom ihåg att gratta ett Knytte nära er idag, hon fyller nämligen år!

Done!

Vem behöver ovänner när man har ett Wii Fit?

Det här med bloggandet trillade ner lite i prioriteringslistan i helgen när jag blev med Wii. Efter mycket tjat, lock och pock var det fortfarande ingen av mina små vänner som ville köpa ett så jag bet ihop och skaffade mig ett själv. Själva inhandlandet var förvånansvärt enkelt, tyvärr kommer den lille vite med några smärre följdproblem. Som till exempel det där med att jag inte äger en TV.

Nåväl, det är väl inte första gången i världshistorien som ett spelkonsollinköp har föranlett en helommöblering av en lägenhet? Eller, kanske så... Planerna är i görningen på att kasta ut (eller, upp på vinden iallafall) skrivbordet från kontoret, skaffa ett litet bord och en skön fåtölj och slutligen göra om det ganska själlösa rummet till något mysigt. Och så ska jag skaffa mig någon slags bildvisningsmojäng också.

Med ett Wii kan man göra mycket saker, en del saker får en att skratta hysteriskt och en del andra inte så mycket, som det där med invägningen man ska göra i träningsprogrammet Wii Fit. Efter en sådan vill man mest se om prylen kan flyga...