Misär, del 2

Idag var det som om att komma hem igen, hem till de där omysiga känslorna av tammenhet och småyr eländighet. Det var som om det fanns ett för mig förberett, bedrövlighetshål att bara inta och kura ihop sig i, i väntan på något bättre eller mer lockande. Som ost, eller så.

Jag snörvlade några syndiga tårar i bilen hem men fick snabbt komma på bättre tankar när jag nästan körde upp lille Amir i rumpan på en snabbt inbromsande bil framför mig. Det är svårt att vara en sådan där som inte riktigt klarar av när andra blir besvikna på en, det är lurigt att inte bli arg utan bara bli ledsen när saker går fel som man inte riktigt kan rå för.

Ikväll saknar jag sålunda alla mina bästa ganska mycket, det och ett knä att lägga huvudet i och en hand som klappar på mig lite. Som substitut åt jag ost till middag, ost och choklad. Jag ska gå och lägga mig snart och sedan, när jag vaknar upp imorgon, ska jag må mycket, mycket bättre för efter att osten åkt fram kan jag inte eskalera tröstätandet ytterligare. Vad finns det som är mer trösterikt än ost?