Hälsenan gör ont och vaden lite också. Det är tråkigt och trist och det håller på att driva mig till vansinne. Man kan inte röra på sig ordentligt när en fot hela tiden håller en tillbaka. Trånaren och jag pillar och fixar och isometrerar och jag försöker avlasta så mycket jag kan.
Fast på mitt sätt.
Då blir det inte så avlastat egentligen.
Idag testade jag springa barfota på löpband för att se hur det kändes och även om det inte kändes så bra som jag så innerligen ville att det skulle, var det ganska mycket bättre än med skor. Det räckte med ett par minuters löpning kom jag fram till, först springa långsamt, långsamt en minut och gå två och upprepa sex gånger. Så man inte glömmer bort hur man gör. Jag har vilat mig från löpning (förutom lite tennis) i flera veckor och inte katten blir det bättre så nu testar jag lite mer aktiv vila istället, om det inte blir värre så överlever jag ett tag.
Det är spännande det där med att springa utan skor, man arbetar mer medvetet och i en högre frekvens på något sätt. Det känns lite äventyrligt och väldigt lätt och spänstigt. Man landar på trampdynan rakt under kroppen, sätter i resten av foten och sjunker genom steget med böjda ben innan man sparkar ifrån ganska starkt med foten upp mot rumpan igen. Stegfrekvensen blir betydligt högre när man man sätter ner foten under kroppen istället för framför den. Det är ovant och lite jobbigt för vaderna vilket kanske inte är så smart just nu men det är otroligt skönt för hjärnan och hjärtat. Och mina annars så svåra fötter protesterade inte ett dugg.
Jag är inte förtjust i det här med att bli gammal, har jag nämnt det förut?
