Vårfinan

För två helger sedan fick jag finaste blomsterkvasten av Lindan i Miami, den kom så lägligt och var så vacker att jag var tvungen att sitta lite och gråta över alla rara människor man känner. Först idag börjar den se så pass vissen ut att den nog egentligen borde få åka soptunna.

Men, jag låter den stanna en liten stund till och kortet det sätter jag upp på kylskåpet. Tack så hemskt mycket, blomsterprakten har lyst upp mitt stökiga kök så fint, så.

I will only say this once

- What does "gnyende" mean? frågade Bacheloren igår när han satt och tittade på Strykfritt. När jag översatt det till ett lagom maskulint och tufft ord (whimpering, anyone?) suckade han lite och mumlade något om att det här stället var som en slags direktsänd bachelorkanal sänd i exotiska Sverige som han inte hade något inflytande över alls.

Och det stämmer ju riktigt bra med verkligheten, när man tänker efter.

Fast, egentligen är han väldigt söt och rar och så säger han att han tycker om mitt hår fastän jag klippt av precis allt och i princip ser ut som en pojke. Och, en vacker dag ska jag berätta exakt hur spännande det är att åka bil med honom. Inte för att han är en dålig bilförare eller så, nej inte alls. Han har mest bara otur i trafiken, kan man säga.

Argh!

Ikväll var jag arg på det här landet.

Bacheloren skar sig rejält i fingret (men will cook if danger is involved) och när det diskuterades huruvida det var jättedjupt eller bara djupt kom det fram att, nej, att åka till sjukhuset var det ändå inte tal om så kunde vi bara bestämma att det var djupt och inte jättedjupt, tacksåjättemycket? För det var visst någon som inte var riktigt täckt av någon sjukförsäkring just nu. Inte tal om att ruinera sig över ett par stygn här inte.

Nu var det nog inte så farligt ändå, efter lite gnyende och muttrande fick jag titta och fingertoppen satt fortfarande kvar så fint så. Jag fick glatt fara iväg till apoteket och handla lite bandage och kompresser och annat kul och sedan försöka dra mig till minnes vad de sa på de där Första Hjälpen-kurserna man gick på för länge sedan.

Nu sitter han här med ett fantastiskt bandage och fnittrar åt en film medan jag gör läxan och muttrar om vilket helvetesland det här är. Kan den dära sjukvårdsreformen skynda sig lite, tack?

I hufvudstaden...

... har till och med de coola, 20-nåntingåringarna kostymbrallor på sig. Så är det. Jag är där igen (suck!) och på min morgonspringetur ner till monumenten mötte jag ett par coola kids i kostymbrallor, skjorta och matchande skatermössa. Om jag bara hade haft en kamera hade ni fått se, ni också.

Och så var det det där med metodiken

Först, ett litet förord:

Kära Bacheloren, jag vet att du läser det här. Just idag tycker jag dock att du ska vara så snäll och ta en paus.

Man gör saker olika, det är bara så det är.

Som med handdukar, till exempel. När Bacheloren har duschat klart, stänger han av vattnet och tar två stora kliv över badkarskanten ut på badrumsgolvet och så står han där och droppar, nej fullständigt öser faktiskt, ut vatten på golvet medan han funderar på var han la sin stora handduk. Ofta ligger den i ett helt annat rum och jag får komma en naken karl, som ser mer ut som en nybadad hundvalp än något annat, till hjälp.

Bedårande. Och väldigt blöt.

Första gången jag gick in på badrummet efter att bacheloren hade duschat hemma hos mig höll jag på att drunkna. Eller, jag blev mest blöt om fötterna men man får faktiskt överdriva lite ibland, för effektens skull. Numera har vi en liten handduksinstallation på golvet utanför duschen som man kan stå på och droppa om man alls inte vill kännas vid alternativa metoder, som till exempel att torka sig i själva badkaret innan man kliver ut. Galna tanke.

Fast, det verkar som metodiken smittar, för idag när jag duschat klart fann jag mig själv stå och tokdroppa där på golvet, helt tvärt emot alla de gamla vanliga rutinerna.

Jag undrar om jag har feber?

Bara precis så

Jag förutser lite fundersamhet imorgon.

Bara så ni vet.

Det öser

Sondre Lerche har tydligen spelat i New York de senaste månaderna.

Man kan se Ane Brun antingen på Radio City Music Hall eller i Brooklyn i maj.

Corinne Bailey Rae spelar i Webster Hall i maj, samma sak för Kings of Convenience fast i juni och The National uppträder i Brooklyn i juli.

Och en himla massa annat gott också.

Gaaaaah! Hur ska man hinna?

Stoldans

Det är inte ofta man går på pop- eller rockkonsert utan att vara ett riktigt fan, ni vet, en som kan alla texter och har alla skivor och så. Jag testade det igår och det är ganska komiskt att sitta och tjuvkika på folk som lyssnar på sin mest älskade artist; det stoldansas, det sjungs högt och lågt, det klappas, himlas med ögonen och lyser om folk om vartannat. Och så går folk på toaletten.

Hela tiden.

Jämt.

En del kan inte hålla sig alls.

Vi var alltså på Town Hall mitt i Manhattans teaterdistrikt igår för att titta på Ben Folds, en för mig ganska okänd men väldigt lurig människa och tillika sitt eget enmansband. Han spelar piano som Jerry Lee Lewis; med hela kroppen, gärna stående i någon slags attackställning och med vilt stampande fötter. Det är animerat som tusan och ibland låter han lite som Elton John fast med betydligt vassare texter och inte i närheten så galen garderob. Nu senast har han spelat in ett par låtar i samarbete med Nick Hornby, den brittiske författaren ni vet, och hur kan man inte njuta av en blues tillägnad Liam Johnston, stackaren som lyckades göra Sarah Palin's dotter på smällen.

I alla fall. Det var en himla kul konsert att gå på och jag måste nog börja lyssna mer på den här karaktären. Han hade riktigt kul med oss på slutet när han fick alla oss i den 1,500-man starka publiken att sjunga fyrstämmig, experimentell kör för honom. Vi låt riktigt bra om jag fick säga det själv. Om ni har chansen att lyssna på honom ska ni ta den, han är himla kul och ryktet säger att han för det mesta har med sig riktigt underhållande förband också, så även också igår men mer om det en annan dag.

Ovh!

Ibland blir man bara lite till sig i trasorna.

Som till exempel, när Patrik Swayze dansar med hon där tjejen som ingen kommer ihåg vem hon är, i Dirty Dancing.

Jojomensan. Nu ska jag duscha.

Må-bra-musik

Från grabbarna som kör sina musikvideos på löpband kommer den här låten som jag måste ha lyssnat på minst 200 gånger idag. Jag blir som så ruskigt glad av den.

Först med brass:

Och sedan med magisk maskin:

Synopsis

Kristian sammanfattade semestern så bra.

Se här, bara.

Gul Bil!

Ropen skalla, gul bil åt alla!

Av någon anledning googlade jag och Kristian reglerna till "Tysta leken" och snubblade över en annan kul lek lämplig att utöva när man är på resande tass, leken i fråga heter "Gul bil" och är tydligen något som har lekts i generationer. För både Kristian och mig är det en ny, och så här långt, ganska smärtsam bekantskap.

"Gul bil" går ut på att man ska, så snart man ser en gul bil, hojta just "Gul bil!" och lappa till någon annan i sitt sällskap (bilen, bussen, tågvagnen, gångsällskapet, eller vad som nu kan passa in) lite lagom hårt på axeln. Det finns mängder av resurser att tillgå på Internet för den som vill granska de olika regelvarianterna i sin helhet.

Vad vi kan säga, efter att ha testat ut leken i ett par dagar, är att den är himla kul och att Charlotten nu stoltserar med ett fint litet blåmärke på vänster axel. Taxichauffören som tog oss till tågstationen, vilt skrikande och misshandlandes i baksätet, undrade nog vad som hade hänt. Fast, han sa inget så "Gul bil" är kanske en vanligt förekommande billek i USA. Vem vet?

Semester i hufvudstaden enligt Chotte

Dag 1:

1. Gå upp klockan halv nio.
2. Snöra på joggingskorna.
3. Spring i två timmar och titta på ALLA monumenten.
4. Kom på minst tio olika sätt att effektivt ha ihjäl alla de andra turisterna som är ivägen.
5. Oh:a och ah:a över körsbärsträden (men ta inga bilder eftersom ni är ute på joggingrunda och sedemera inte har kamera med er).
6. Oroa er för springsällskapets välmående.
7. Spring hem.
8. Ät frukost bestående av öl och sallad.
9. Krascha och brinn.
10. Upprepa om möjligt under dag 2.