Ibland är världen nästan kuslig, inte farligt kuslig utan mer lite underlig, kanske. Igår jobbade jag sent och under många timmar hade jag igång en vacker, vacker visa sjungen av en kör vid namn La Capella. Sången heter "Var inte rädd för mörkret" och kommer från en hel skiva jag helt plötsligt hittade på min dator. Var jag fått den ifrån vet jag inte, den bara fanns där och efter en första genomlyssning var jag ganska fast, det var bedårande vackert alltihopa men just ett av de sista spåren fastnade alltså extra mycket. Jag googlade fram texten på den och fick lära mig att Erik Blomberg skrivit så fint:
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Ikväll började jag på ett nytt kapitel i en av mina julklappsböcker; Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" och gissa om jag log lite när jag såg titeln på sidan framför mig: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Lite underligt kan man tycka.
