Att våga vara lycklig

Eller kanske, att tillåta sig att vara lycklig.

Vi satt upp alldeles för sent inatt, jag, Marina och Rikard, efter att de andra små kamraterna tagit sitt pick och pack och dragit hem till väntande nya hundvalpar och renbäddade sängar. Från midnatt till väl fram på morgonkvisten satt vi och dryftade saliga och osaliga viktigheter, banaliteter och roligheter. När väl klockan koms ihåg var vi förvånade som få, hur hade timmarna kunnat försvinna så fort och vem skulle orka laga frukostpannkakorna om bara ett par timmar?

En av sakerna som dryftades var det här med lyckan, den förgänliga och gäckande, ni vet. Varför är det så fult att vara lycklig nu för tiden?

När föräldrarna var här härom veckan tog Mamma vid ett flertal tillfällen min hand och sa att hon var så glad över att jag verkade klara mig så bra här i mitt nya land, att jag trots allt verkade glad (hel och ren, med hus och hem och kamrater och hela kalaset). Tokigt nog reagerade jag nästan varje gång med att bli lite irriterad, jag kände det lite som om min existens blev trivialiserad när jag, likt dockan på Disney's jultecknade, fick min OK-stämpel i baken. Precis som om jag skulle vara mindre värd, mindre intressant, om jag helt enkelt deklarerade mig lycklig istället för lite hippt småmiserabel, så där som man ska vara. Hur korkat är den sortens tänk och vad får man ut av det i längden? Alla sympatier i världen kan väl ändå inte ersätta ens en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse? Att påstå att man ska få lov att vara lycklig stup i kvarten, jämnt är högeligen borderline naivt, men nöjd ska man väl ändå tillåta sig själv att vara lite då och då?

När blev det fult att vara lycklig? När slutade man tillåta sig själv att känna saligheten?

Ny

"Om du vill får du ta med dig Trånar'n på vårt bröllop"

Så sa Marina till mig inatt när vi sagt adjö till våra allt för tidigt lagda små kalasvänner redan vid midnatt. Tackar, tackar sa jag.

Det är alltid skönt att få de nya vännerna godkända av de gamla.