Doftspår

Han lekte stilla och försiktigt med min vänstra hand medan Cary Grant och Eva Marie Saint flimrade sig igenom North by Northwest på TV:n i den lilla men smakfullt inredda lägenheten i Norwalk. Soffan och fingerleken var behaglig och filmen likadan på ett stilla vis som dagens överhettade filmproduktioner tråkigt nog inte klarar av.

I bilen hem, kvart över alldeles för sent, råkade jag dofta på min hand och kände hans doft där; en lite syrlig hint av oregano som bekvämt lagt sig över min egen lukt. Jag blev lite förvånad och sniffade mera, bytte till min högra, egna hand och jämförde. Smakade på olikheterna. Kom fram till att jag ska lukta jag och började genast sakna mitt doftmärke. Sitter jag på hans hand nu eller begravde hans doft mig först så jag kapslades in och aldrig fick märka honom? Sitter han och luktar på mig? Kan jag ringa och be honom ge mig tillbaka? Jag vet inte om jag är bekväm med att lämna bort delar av mig själv på det här lättvindiga viset.