Husjägarinnan rapporterar

Idag tog jag ut bilen, kartan, Niklas och mig själv för att påbörja mitt husjagande i trakten. Som ytterigare hjälp, om nu inte mina andra attribut skulle hjälpa, tog vi även med oss en Victoria, en entusiastisk mäklare med massor av ord i sig, och en lång lista med hus som hon trodde skulle kunna passa en alldeles lagom stor Chotte och innehållet i hennes kontainer. Victoria var himla trevlig på ett ganska amerikanskt sätt, hon pratade konstant och en mening som kunde börja med en fråga till Niklas kunde utan problem sluta som ett påstående riktat till mig. Hon var stor, helt i klass med mina elever DB och John, ytterst välsminkad, manikyrerad till förbannelse och hade blonderat hår som hon hade lockat och svept runt med på ett lite åttiotalsaktigt manér. Victoria gav mig intrycket att vara en på alla sätt och vis ytterst positiv och rar kvinna och jag tror att de rekommendationer hon fått faktiskt var befogade. Sa jag förresten att hon pratade mycket?

Connecticut, har jag fått lära mig, är ett löjligt dyrt ställe att bo på och boendekostnaderna här kan därmed få vilken rättrådig amerikan som helst att få hicka, krupp och hjärtsnörp. Men, som den välförsedda IT-miljonärska tillika stoiska svenska jag råkar vara tar jag nu detta med ro, skiter i eventuell budgetering och kastar mig ut i den väldigt rörliga och äventyrliga marknad över bostäder som ändå finns i trakten. Det verkar nämligen vara så att amerikaner flyttar väldigt mycket, säkert minst hundra gånger på en tidsperiod av en sisådär 15 år. Så är det iallafall om man frågar Victoria, för under den tiden som hon kör runt med oss i staden hinner hon peka ut säkert tio hus som hon har bott i. Jag tror att mäkleribranchen i USA är ett ganska lukrativt affärsområde så flyktiga som landets invånare verkar vara.

Nåväl, mellan klockan ett och tre idag for vi runt och såg på säkert sju olika lägenheter i Milford. De flesta låg i fristående villor men ett par av dem fanns att bese i hyreshus av mer eller mindre deprimerande karaktär. Inte för att en del av de i villor vi tittade på var mindre ledsamma att beskåda de heller, men de var oftast inte riktigt så dåligt behandlade som hyreshusen var. Jag fick se många saker som jag kunnat vara utan, som till exempel huset med smuts och skräp precis överallt och som bara i köket hade en god decimeter i golvhöjdskillnad från ena änden till den andra. Eller huset med en toppenfräsch, stormönstrad 70-talsmatta i vardagsrummet, en sådan där som fick mig att nästan krevera av skratt helt och hållet vid blotta åsynen. Jag var inte heller helt imponerad av cigarettröksinpyrda heltäckningsmattor eller hål i väggarna som jag hittade i ett av hyreshusen på vägen. Till en början blev jag helt förskräckt när jag tittat på två ställen som verkligen inte uppfyllde några av mina krav på trevligt eller vettigt boende, det närmsta och snällaste sättet jag skulle kunna beskriva dem på vore att säga att de var sanitära olägenheter. Ställe nummer tre var däremot nästan helt underbart; i en liten, men på utsidan välhållen villa, fanns det tre rum, ett kök och ett badrum att bo i. Alla rummen hade trägolv, köket var nyrenoverat och hade sådan där glashäll och badrummet såg ut som om det skulle kunna användas som annat än smörjgrop. Läget är nästintill perfekt; nära till vattnet, centrum och vänner. Jag måste tillstå att jag blev lite förälskad, håll tummarna för att ingen annan snor stället inom den närmsta tiden. På söndag ska jag och Victoria ut igen, är det tänkt, det fanns en hel del mer att titta på och man lär sig väldigt mycket på att vara ute och fara med en lokalbo på det här sättet. De sitter inne med väldigt mycket information som man kan oh:a och ah:a över och sedan prompt glömma bort - ni vet, sådana där matnyttiga saker man försnillar ur sin vindliga hjärna alldeles för fort.

Jakten fortsätter med andra ord i helgen och jag lovar att återkomma med vidare rapporter. Vem vet, jag kanske utlyser ut- och omröstning med hjälp av er.