En uddavecka

Det här är en lite tråkig vecka, trots allt det roliga som hänt. Jag har känt mig lite trött och hängig, inte så att jag håller på att bli sjuk för det vet vi alla att jag aldrig blir, utan mer ett sorts allmän förlamning, tankeförvirring och oinspirationstristess som lagt sig som ett lock över skallen på mig; Jag har jobbat för dåligt, tänkt för mycket, sovit för lite och möjligen bitit av lite mer liv än vad jag kan svälja under de senaste dagarna. Det är kanske inte meningen att man ska göra precis allt under en och samma vecka.

Klockan är strax tio och det stormar som aldrig förr utanför, regnet smattrar otåligt mot rutan och vinden, stenhård men ändå ljummen, stångar sig blodig mot husväggen utanför. Det är verkar inte bara vara jag som tar sig vatten över huvudet utan även världen utanför, fast jag antar att jag kunde vara i betydligt sämre sällskap i mitt för stunden förfärligt våta leverne.

Världen är ett typiskt bra ställe att vara på.

Jag kommer nog aldrig sluta fascineras av det mänskliga hjärtat, över själens stryrka och över att man kan tvinga fram en dräglig tillvaro nästan var man än befinner sig. Jag är väldigt glad över att jag är där jag är, trots att jag saknar mycket av det och dem jag inte har här och att jag fortfarande inte känner mig på riktigt god fot med tillvaron. Det jag grubblar som mest över är väl egentligen när man ska sluta vara ledsen.