torsdag, november 30, 2006

Snart kommer tårarna

Jag har gråtit alldeles för mycket på sista tiden. Känslorna sitter bekvämt förankrade på utsidan och tårarna hotar ständigt och jämt att krypa över kanerna i ögonvrårna. Det behövs så rysligt lite för att få mig i skakning. Idag fick Violeta på HP mig att gråta genom att fråga om ett serienummer som jag naturligtvis inte hade och när det konstaterats vägrade hon prompt att hjälpa mig. Jag utbrast ett uppgivet "fuck", la på luren och grät en skvätt innan jag famlade vidare i mörkret som är HP's telefonsupport. Jag vet att det är för att jag är trött och ganska sliten för stunden. Jag mår egentligen bra, jag lovar, men det är lite för lite kramar här som sagt.

Jag satt på O'Hare, flygplatsen i Chicago, på väg från RSNA härom dagen och grät en skvätt och skrev lite, jag hade ganska gott om tid på mig ity planet var försenat. Något av det jag funderade på då var det här:

Om någon kan förklara för mig hur det går till när ett trasigt hjärta läker är jag helt vansinnigt intresserad av att lyssna. Jag har ägnat de senaste dagarna av att visa, för nya, gamla och potentiella kunder, hur bra och snabb vår nya applikation är genom att köra 3D på den. "Smack!" Säger det, och vips har man smällt upp en fet 3D-rendering av ett hjärta ifrån en stack på 2500 bilder. Inga problem alls, man ser förträngningar och fel och kärl och allt annat skräp och fort som ögat går det. Man kan vända och vrida, beskära och segmentera det alldeles hur som helst, man ser allt som är trasigt och precis allt man kan och inte kan göra med det, antar jag. Jag är ju ingen läkare så jag kan ju bara hoppas och gissa. Men... Jag undrar när det här jävla skithjärtat jag har ska sluta uppföra sig. Jag är väldigt trött på det. Det och de tillhörande röda ögonen. Om de inte slutar snart ska jag operera ut dem allihopa och sälja dem på Ebay. Billigt.

Jag tror jag behöver en helg med mycket sömn. Det och ett par telefonsamtal hem fyllt med snälla ord. Imorgon fyller kär bror år och då får jag ju plåga honom lite granna, det är alltid bra.

5 kommentarer:

Muffiman sa...

Åt skogen med HP och en stor varm kram till dig!

Anonym sa...

KRAM! kramkramkramkramkramkramkramkramkramkrakmkkramkramkramkrakmrakmrakmrkamrkmarkamrkmarkmark (mark?) K-r-a-m-k-r-a-m-k-r-a-m-k-r-A-M-K-R-A-M-K-R-A-M-K-R-A-M-K-R-A-M kraaaaaaaaaaaaaam!
ja du fattar...
Kram!
(o det suger att du inte är här imorn o hjälper mig baka saffransbullar och vara på min sida i pärlsockerkriget fö)
Kram!
k

Kristian sa...

Hellre hjärtra och smärta, än inga känslor och tårar. Livet är en gåta vi inte kan lösa, det förändrar sig ständigt - men snälla - sluta aldrig gråta. Det må vara jobbigt, men det är samtidigt få saker som är så vackert och ärligt som sinnets regn. Och egentligen är det förunderligt att en så enkel sak som saltvatten kan innehålla så mycket när det faller som en tår från ögat.
Sök skydd när det behövs, bygg brunnar och kanaler, men vare sig det är duggregn eller skyllfall så låt det falla. Tårar får dig att växa som person precis som regn får livet att gro. Någon liten skur då och då går an, fast det är oftast jobbigt när det regnar, för vem vill inte ha sol...

Min telefonsluss är öppen dygnet runt om det behövs.

*kram*

Unknown sa...

Snyft!
Jag blir ju alldeles gråtig när jag läser ditt inlägg och att sen läsa Kristians kommentar hjälpte ju inte. (Vad fint du skriver Kristian!) Jag önskar att jag kunde ge dig en riktig kram men jag når inte riktigt. Jag skickar en kram nu iallafall, KRAM!
Ikväll korkade vi upp den goda flaskan jag fick av dig innan du åkte och så tänkte vi båda på dig(Magnus och jag alltså)
Kram igen, det tror jag att du behöver.
/Frida

Anonym sa...

*kraaaaaaaam*

 

#Made by Lena