Nu får det vara nog!

Enough with the whining, already!

De senaste två veckorna har varit gnälligare och kinkigare än vad jag egentligen har menat och velat att de skulle vara. Hela jag har varit omvälvd av en air av obehaglig avighet och den snipigaste av truligheter och det kanske har varit välförtjänt självömkan som jag gött och närt vid min lagom svulstiga barm, men nu får det banne mig vara nog.

Som Karl-Oskar sa: Nu tyar jag icke mer.

Javisst, det kanske inte går så bra just nu och jag kanske känner mig lite på sniskan och en gnutta ur tempo för stunden. Det må så vara att det är svårt och jobbigt att inte vara den där trygga och säkra personen som klarar så mycket och med van hand kittar ihop eventuella luckor med tillräckliga antagande för att det ska bli bra ändå i vanliga fall. Kan så vara att bilköpandet får skjuta på sig ytterigare eftersom dagens DMV-jakt visade sig vara fruktlös på de mest frustrerande sätt man kan tänka sig och sökaren bara piper och piper så man håller på att bli tokig och inte sover som man ska och golvet i badrummet lutar på fel håll och hunden! Hunden den bara skäller och... Listan kan bli hur lång som helst.

Men, det är fullt acceptabelt att bryta ihop, bara man tar sig samman och kommer tillbaka igen, eller hur? Det säger Mia till mig ibland och Mia är klok. Och dessutom har jag det inte så illa egentligen, det är det jag kommer tillbaka till nästan varje dag. Det är än så länge aldrig så svårt att man inte kan ta en handduk och torka upp golvet eller kasta upp händerna i luften och erkänna att man inte vet. Hunden däremot vet jag inte riktigt vad jag ska göra med.

Dagens inlägg är sålunda ett manifest i envishetens, ettrighetens och tacksamhetens tecken, en påminnelse om hur lätt det är att fastna knädjupt i ynket och bara fortsätta trampa ner sig allt djupare när man istället borde göra en halvhalt, sätta på sig de röda stövlarna, tänka på gladpunkten och fundera på vad det är som faktiskt funkar istället. För det är väldigt sällan inget funkar alls. Badrumsgolvet må vara snett, men det hade kunnat vara värre och snedare. Dessutom har jag gott om handdukar.

Imorgon är det Thanksgiving och då har jag ledigt. Dagen ska firas ute hos Österholmarna med en handfull andra svenskar, en kalkon och fotboll på tv. Tips från coachen är tydligen att inte ta på sig för tajta kläder för det skulle bli mycket mat. Helt i enlighet med innevarande högtid ska jag ta och påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Visst, det känns förskräckligt amerikanskt och ganska sentimentalt att göra det men jag tror det är nyttigt för någon som mig att ta mig an en övning av det slaget idag. Ni får väldigt gärna vara med och fundera ut era tacksamheter med mig, det är bara att börja skriva.

• Min familj, den är bra. Lite långt bort ibland och i helt jävla fel tidszon men annars är jag tacksam över den.
• Mina vänner. Ni divergerar en del för stsunden men det gör liksom detsamma för personerna är sig själva och jag har så roligt åt era framsteg även på den här sidan jorden.
• Tekniken. Åh, den är inte min vän när den inte funkar men när jag chattar, ringer och skrivs med alla jag känner är den helt fantastiskt bra att ha. Hurra för bitarna! Leve dem!
• En rolig kör. Första repet igår och jag blev meddragen på efter-repet-drink med en hög tjejer varav två tog mitt telefonnummer. Tyvärr kom jouren och tog mig alldeles för snabbt.
• En ledig torsdag.

Så, ursäkta min gullighet, nu ska jag omedelbart återgå till min vanliga, sarkastiska existens.

Happy holidays!