Where's the sea?

Jag och Garmin bråkade oss hem igår med, även om det tog en extra timme då vi lite oförhappandes hamnade på Manhattan via George Washington vilket tydligen inte är en bra sak så där på Jesus födelsedag. Mitt körande var det inget fel på, det var mer den där korkade bruden i GPS:en som inte riktigt var med på mina noter hela tiden. Jag ska sträcka upp henne snart, jag lovar. Hem kom jag i vilket fall, trots köer, mörker och ösregn. Klockan hann dock bli ganska sen innan jag lät huvudet möta kudden och idag är det trötta ögon som plirar oengagerat på datan i mitt bortglömda hörn på kontoret. Men, allt blir bättre med skön musik i öronen, något en välmenande Ingar hade sett till att jag hade (och fortfarande har) - Margareta Bengtssons ljuva stämma och Peter Asplunds bitiga trumpetande på skivan "I'm old fashioned" rullade runt, runt nästan hela vägen hem. BossaLight, klassiska texter och ösregn trummande på biltaket gör en lång bilkö till tullarna överlevlig,
...
I love you more each day, yes I do, yes I do;
I'd let you go away, if you take me with you.
Don't you know, Dindi, I'd be running and searching for you
like a river that can't find the sea, that would be me without you, my Dindi.

Jag undrar hur det kommer sig att jag sällan tröttnar på den här musiken, jag menar, det finns ett skäl till att de kallas just jazzstandards. Tack så hemskt mycket för den presenten och tack Silvertejpsmannen för den fina, fina kalendern. Jag kommer bli en kallpratets mästarinna innan 2007 är över. Tack också för alla kort och brev som dykt upp i mina brevlådor, både den analoga och de digitala.

Jag har sorterat ut lite bilder från de senaste dagarna här och ett aldeles speciellt tack skickas till helgens värdpar, en mer anspråkslös, lugn och omtänksam julafton och -dag kan jag inte tänka mig hitta på den här sidan Atlanten. God mat, en säng, en hund, en gran och goda skratt är inte bara lisa för en skakig själ utan fungerar även som både balsam och inpackning för en trött kropp.