Excuse me, I seem to be a bit lost

Som en del vet har jag sedan länge lagt mig av med det brittiska uttalet, det är inte hållbart när man är en sådan härmapa och språklig slampa som jag är. Redan första veckan började jag tala renodlad amerikanska av den bästa sorten, till mitt eget stora förtret, för jag tycker ju om det där lite snoffsiga brittiska jag kan få till i normala fall. Som tur är är det anglofila inte helt bortglömt, det sitter fast förankrat i något obskyrt hörn av talcentrat och åker fram när det verkligen kniper å det allra värsta. Som när man gått vilse till exempel "Excuse me, I seem to be a bit lost" på Queen's English är något som får varje amerikan att vända ut och in på sig själva i sina försök att få mig på rätt bana igen. Eller när man letar efter kardemumma på mataffärens milsvida kryddhyllor. En gång hade jag tre små tanter som letade till mig. Underbart!

Jag håller lite på min brittiska i lite andra sammanhang också. Lille trånar'n får den av mig till exempel, det bara blev så första dagen när jag blev anfallen av honom på gymmet och nu har jag kommit in i någon slags vana. I onsdags kom han fram till mig och frågade om jag inte, snälla snälla, kunde tänka mig att spela in gymmets telefonsvararmeddelande bara för att jag pratade så fint. Och om jag kunde tänka mig göra det, skulle jag kunna tänka mig att få in orden brilliant, fabulous och party i meddelandet för de låter så roliga när jag säger dem? Jag tackade givetvis ja, så klart att gym-shunnen ska få sig ett vältaligt meddelande. Hur jag ska få in den där festen i det hela har jag ingen aning om, men det är väl typisk sånt som kallas för utmaning.