Hurra!

I förra veckan fick jag veta att Rikard hade gjort en sådan där knäböjande rörelse mot Marina, en sådan där som involverar en ring och pussar och skratt och glada tårar och väldigt ofta ett "ja" på slutet.

Jätte är inte ens i närheten av hur glad jag blev när jag fick höra det. Tyvärr var det en hemlighet så jag fick liksom hoppa runt och vara glad här alldeles själv, på ett diskret och hemlighetsfullt sätt. Visst, jag berättade för Norrköpingspojken men han känner ingen så det tänkte jag var okej ändå. Dessutom var det det enda sättet som jag inte skulle spricka av glädje, så det får världen leva med. Men, nu är det officiellt och på riktigt och jag är fortfarande mer än jätteglad för de fina två.

Om bara jorden inte vore så stor och mina armar så fördömt korta. Jag vill ju kramas.