Take me home or lose me forever

Idag tröttnade jag officiellt.

Runt tvåsnåret kastade jag ner telefonluren och grät arga, frustrerade och snörvliga tårar på tangentbordet. Jag sa till mig själv att nu får det räcka, nu ringer jag Torbjörn Kronander och ber honom ta hem mig för mer av de här knasiga knäppskallarna klarar jag inte av. Det får räcka, jag är trött, trasig och kaputt. Redo för retur. Jag ger upp, jag vill inte mer.

Efter ett par minuter sinade dock tårarna, för inte ens ett läckande såll som undertecknad kan gråta hur länge som helst, och jag samlade ihop mig lite. Andades djupt, smet ut på toaletten och baddade ett ganska pluffsigt ansikte. Hämtade sedan kraft hos Linda för att slutligen packa ihop mina saker, säga hej till Pontus och fara iväg till DMV för fjuttinittonde gången för att återigen ansöka om att få köra upp för ett amerikanskt körkort.

Nu är 40 nya dollar betalda, jag har köat den erforderliga timmen och jag har blidkat både män och kvinnor med hundvalpsögon och nu sitter jag äntligen här med ett riktigt kvitto där det står var jag ska köra upp och när. En seger? Nej, ett nederlag känns det som. Jag är trött och stressad och hela den här trafikhistorien ger mig ont i magen när jag tänker på saken. Mest av allt vill jag krypa ner i sängen och inte kravla ut igen förrän kanske i maj 2008 lagom för att hjälpa till med att packa ihop alla mina saker igen.

Pontus och Linda skrapade ihop mig och såg till att mata mig lite med Tacopaj och whiskey, "Kom hit så får vi laga lite" sa de, "Du är ju ledsen och bitter och då gillar vi dig bäst". Då kom jag. Sedan somnade de i soffan båda två så jag tog mig hem igen ganska tidigt.

Usa gör en utpumpad, det är bara att inse det.