Better when we're together

"Jag kommer!"

Det var det första som hasplades ur min mun när Marina svarade på telefonen i morse.

"Jag kommer!"

Efter en något förvirrad inledning rätade vi ut den förvirrade blivande bruden och jag fick OSA alldeles officiellt och ordentligt om att visst vill Charlotte väldigt gärna närvara på det Sandströmska/Lagerbergska bröllopet och hurra och allt det där andra man ibland bara måste säga. Det ska bli roligt att gå på bröllop och det ska bli roligt att gå på ett bröllop där brudparet och jag har så förhållandevis kort gemensam historia. Ibland funderar jag lite på hur det gick till när jag och Marina blev vänner men jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, det bara blev. Och det är jag glad för, för hur ny vänskapen än är så är den av en bra och fin kaliber. En sådan som sätter sig i huden och hur man än pillar med pincetter och andra verktyg tror jag och hoppas jag att man aldrig klarar att pilla bort allt av den.

Det är konstigt med vänskaper, hur de börjar och slutar, avtar och stärks. En del försvinner aldrig riktigt hur man än misshandlar dem medan andra försvinner spårlöst för det allra minsta lilla motstånd. Jag har vänskaper som hela tiden börjar om; varje gång man möts är lite som att ta allt från början, som att träffa en helt ny person, men fortfarande på ett hemtamt och vänligt sätt, trevande till en början, sedan allt ledigare ju fler minuter som passerar. Sedan finns det dem som har en tydlig karaktär; de lite tokiga vännerna som man gör de mest vansinniga saker med, de fundersamma vännerna som frågar hur man mår och verkligen inte ger sig förrän man berättar hur man verkligen mår, vännerna som ser en djupt i ögonen och genast känner hur det står till men som inte frågar, det går bra ändå. Det finns vänskaper som gränsar till kärleksaffärer, de är oftast komplexa och svårförstådda och jag brottas oupphörligen med dem känns det som, och vänner man mest av allt vill knuffa utför ett stup ända fram till då de säger något fantabulöst klokt eller roligt och man kommer ihåg varför man aldrig gjorde sig av med dem ändå.

Hur som helst tänker jag mycket på det som Mary Schmich skrev i sin underbara text om Sunscreen:
...
Understand that friends come and go,
but with a precious few you should hold on.
Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle,
because the older you get,
the more you need the people who knew you when you were young.