Nu är de här, trötta och lite smålulliga ity jag har tutat i dem lite vin att ackompanjera kvällens amerikanska ribbsmiddag: Mamman och Pappan Abdon. De är sig lika, Pappan med extra bred mittbena och glada ögon och Mamman med mycket håll i handen.
Skönt. Jag har saknat de dära.
Vilket är konstigt, för visst kunde det gå en ganska liberala fyra månader mellan varje besök innan utan att jag blev helt hundvalpsglad av att ha dem hos mig bara för att. Och visst, jag vet lika bra som ni att jag kommer vara lite sliten av all föräldrakärleken om en vecka, men det är jättebäst just nu i vilket fall.
Det är liksom som julafton idag. Julafton och fölsedag i ett, minst.
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan
2 kommentarer:
Grattis! Det är inte utan att jag börjar längta lite efter mina egna parenteser när jag läser om dina. Bara några månader kvar nu! Ha det gott och skit i om bloggen inte uppdaterar sig själv medan du har besök.
Hälsa o krama ex-svärisarna så mycket från mig! Och tappa inte bort dom i det stora landet därborta.
Skicka en kommentar