Klubben för inbördes beundran

- Och kom ihåg nu, du är bra som du är!

Det var vad Klaus sa till mig mitt i den sista bamsekramen vid Bridgeports järnvägsstation när jag släppte av honom för hemresa vid lunch idag. Jag skakade lite på mig själv som svar och skrattade åt honom, för usch vad svårt det är när folk säger snälla saker till en. Han kramade om mig igen och huffade och puffade sedan bort mot entrén med sitt pick och pack medans jag övergav min högst olagliga parkering och for tillbaka till kontoret igen.

- Vad duktig du är Pontus! Och snygg och lång! Och röd!

Det var vad jag glatt hävde ur mig till Pontus ikväll, mitt under värsta laundromatandet. Tidigare idag for han, solbränd och med viss bävan i bröstet, till Boston för att laga ett halvhavererat pacs. Jag hade lovat sitta vakt under kvällen för att bistå med moraliskt stöd och bollplanksegenskaper, vara lite sanity check och kanske agera slagpåse om en sådan skulle behövas. Hon tål nämligen ganska mycket stryk, den här Chotten, särkskilt på axeln, det har Pontus provat ut. Men, turligt nog vaktade jag förgäves, ingen Pontus pingade på mig och när rapport till slut avlades där på laundromaten var nyheterna bara goda. Axeln fick ledigt och Pontus fick en öl, alla var glada.

Vad det är bra med beröm. Vad det är bra med bra folk.