Vikten

Hur viktig är en chef?

Jag vet att jag lovat att jag inte ska skriva om mitt jobb här men den här veckan funderar jag mycket på just det där. Det är nämligen så att jag har fått mig ett jobbigt erbjudande som jag måste svara på om inte allt för länge. De två saker jag sålunda funderar på extra mycket ikväll är hur viktig en chef är för mig och hur viktigt det är med att jobba nära tekniken egentligen.

Det här med chefsskapet är jag nog egentligen inte så kinkig med när jag tänker efter. Jag har inte haft så många olika chefer; en fem, sex stycken har det hunnit bli genom åren, lite skiftande varisort så där, men jag har alltid kommit överens med dem. Vi har sällan blivit bästisar men som den socialt ganska klippska person jag ändå råkar vara har jag alltid kommit ganska bra överens med dem. Jag överväger alltså att byta bort min nuvarande mot en ny. Vad tror ni om det?

Sedan var det det där med tekniken. Jag envisas ju med att vilja vara ingenjör fastän det inte är något jag riktigt kan säga att jag brilljerar på. Det finns mycket teknik jag tycker är rolig, det finns ännu mer teknik som är ganska trist och slutligen finns det en handfull teknik som skrämmer mig och ger mig ont i magen. Det är naturligtvis den första biten jag vill åt, men sedan jag flyttade hit har det blivit ganska lite av den bästa och ovanligt mycket av den magvärksframkallande sorten. Visst, jag kan säkert vilken sekund som helst gå in till min chef och säga "Jag vill jobba på Helpdesk!" och de skulle bli överlyckliga och jag skulle få pilla lite på det där jag tycker är ganska kul.

Men.

Det var ju det jag flyttade ifrån och jag har ett visst minne av att den här supersupportingenjörskan var saligt trött på det för bara ett halvår sedan. Dessutom råkar det finnas väldigt mycket av den där trista tekniken på Helpdesken också... Icke förty har jag någon gång bestämt mig för att jag är Tekniker med stort T och trots att jag inte är världens bästa har jag alltid identifierat mig som en sådan. En ovanligt pratglad, social och verbal en som glatt myntat devisen "Det man inte har i huvudet får man ha på utvecklingsavdelningen", en som klarat sig väldigt bra genom att nyttja inte bara sitt eget huvud utan alla andras hon råkar komma i kontakt med. När jag skriver det själv låter jag ganska smart ändå :o).

Så. Det är kanske dags att vända tekniken ryggen en stund och se om jag kommer sakna den så mycket jag tror. Vad tror ni? Mamma säger (min alltså), att man alltid kan ångra sig och det tror jag på fortfarande på. När man nu ändå flyttat till en ny kontinent ska man kanske ta och prova på lite nya jobb också.