Vill inte

För ett tag sedan fick jag, i förbifarten, ett mail som gjorde mig lite skakig. Mailet innehöll ett "vi" för mycket, ett litet, oskyldigt pronomen som tog luften ur mig likt en välriktad näve i magen. Mailet i sig var inte ens riktat till mig utan var ett sådant där gruppmail som hamnade hos mig i baraföratt, så baktankar eller allmäna ondskaper bakom fanns det inga, det vet jag. Jag känner ju "vi" och jag vet att varken den ena eller den andra vill mig något illa, de är ju bra och fina på sina sätt. Tyvärr är inte jag lika bra, jag. Jag är fortfarande murken och skrynklig på insidan, envis och trumpen likt en femåring på krigsstigen.

Jag vill inte.

Ponteliten och jag pratade om det där den dagen och jag frågade honom om det här med att komma över saker och han funderade högt över sina egna erfarenheter och förklarade att "Vissa saker kommer man nog helt enkelt inte över, Charlotte". Det uttalandet skrämde mig för i mitt svartvita, allt för kontrastrika sinne översattes det till att jag aldrig någonsin kommer kunna åka hem igen.

Aldrig är väldigt länge och förfärligt tokigt och långt att tänka på, men jag vill trots det fortfarande inte.

Nu har det kommit ett mail till, ett svar på något jag skickat, och jag sitter här igen och funderar på hur jag ska svara. Jag är överväldigad av borden och måsten, det finns viljor som drar från alla möjliga håll, mest av allt vill jag bara ignorera det hela. Men det går inte, hur mycket jag än vill fortsätta att inte vilja. Man kan visst bara gömma sig en viss tid, även om man flyger långt, långt bort.

Jag tror jag måste bestämma mig snart; är det här vänskaper jag vill ha eller helt enkelt ska vara utan? Jag känner mig som en förfärligt dålig människa som faktiskt överväger att tacka nej till det hela, men jag är så väldigt mycket lättare här och nu när jag är långt bort från det där vi:et. Jag har ingen att tävla med, jag har ingen att jämföra mig med, jag har ingen att vända mig ut och in för, jag har ingen som får mig att känna mig osäker inför, jag har ingen som får mig att få ont i magen. Många dagar är jag nästan inte ens svartsjuk längre.

Att det ska vara så svårt att kasta av sig dumstoltheten, förlåta och gå vidare. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.