Blå känslor i natten

Det är något fantastiskt magiskt med varma, stilla sommarnätter. Nätter med mygg, verandor, heta, lätta vindar mot en småsvettig nacke och cykelturer hem genom ett lagom stilla, syrsbemängt mörker.

Jag ägnade kvällen åt lite djupa samtal med Pontus och Linda på deras veranda. Det har varit ruggigt varmt idag, över 35 grader mitt på dagen. Vi ägnade kvällen åt att spana efter eldflugor, prata om Lindas mage och fäkta lite lojt efter mygg ett par timmar. Vi funderade även på vad han som leder Allsång på Skansen heter egentligen. Anders Brodin? Nej, han jobbar på Sectra... Tomas Brolin? Nejnejnej! Han sparkar boll. Tomas Ledin...? Anders Ledin? Jag tror ändå vi närmade oss någon slags sanning till slut, men det var svårt.

Kvällen påminde mig något vansinnigt om ett foto jag vet finns hemma hos Mamma och Pappa: En säkert minst 20 år gammal bild på mig och Pappa från en annan sådan där riktigt het sommarnatt, den gången på min Morfars uteplats i Spanien. En natt när det drog 40-gradiga, salta vindar över oss och det var hopplöst att sova. Jag var sådär riktigt varmbrun som en rödhårig bara kan bli efter fyra veckor i medelhavssol med vita korvar till ögonbryn och Pappa, han svettades nog mest. Det var en fantastisk natt, jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att vi satt i tokmörkret och det var både så att man kunde ta och lukta på värmen, så tät var den.

Så jag sitter här och lyssnar på Tomas Ledin. Blå, blå vindar och ljus som aldrig tar slut, kan det bli somrigare än så?