Ja, vad säger man? Det gick inte så bra.
Friskt vågat, foten i käften, huvudet under armen och en flaska vin! Inte så mycket vunnet mer än sårad stolthet.
Undrar om jag bara ska göra mig av med den istället.
Tips på upphämtningar mottages tacksamt. Vad tänkte jag egentligen?
*återgår till att dunka huvudet mot en dörrkarm*
Att gå hem med tomt koppel
-
Man vet ju att det ska hända. Att en älskad lurvig del av familjen ska
lämna in. Ändå slår smärtan och saknaden till med full kraft när vi lämnar
veterin...
4 veckor sedan
5 kommentarer:
*KRAM*
du modig.
Foten i munnen måhända, men vilken elegant fot!
Hur som helst så brukar jag tycka (när jag själv hamnar i såna här situationer, och det händer allt som oftast tycker jag) att det trots allt är bättre att veta hur landet ligger än att gå och fundera.
I ett försök till tröst översänds härmed ett dussin (12) bamsekramar från djupet av Malmö och mitt hjärta. Mina föräldrar brukade trösta mig när jag var mindre med att säga "Det går över tills du gifter dig!". Det ska jag inte säga till dig, för i en sån här situation hjälper det verkligen inte. Man kanske ska ha någon att gifta sig med först!
Men du var ju så modig! Tänker intensivt varma tankar och skickar kramar via etern!
Sod him! Våldskram.
Skicka en kommentar