Titelinlägg

Jag skulle så gärna vilja vara strykfri.

En vit skjorta i ett magiskt material som efter dagar i resväska, efter timmar i en fuktig tvättkorg, kunde skakas ut med några raska fladder och vara alldeles platt och som ny igen. Det hade varit så praktiskt. Inga skrynklor och skavanker och inget stressande eller svärande i tid och otid sena kvällar och arla mornar. Nu är det inte riktigt så, för här sitter jag med ett berg av skrynklor, inte på mig själv utan på mina långt ifrån metaforiska skjortor. Ikväll tog jag mig an dem och det gick väl så där för jag är inget vidare bra på att stryka, det kan man fråga min Pappa om. En gång släppte han inte ut mig genom dörren hemma eftersom jag var för stökig, utan gav min blus lite panikstryk innan jag fick cykla iväg till vad det nu var jag skulle göra. Det var säkert en konsert i någon kyrka, det var många konserter i kyrkor då. Det där minnet är dryga femton år gammalt men det sitter i och jag kan fortfarande inte stryka för fem öre. Det är stört omöjligt att få något att bli platt under mina händer, det blir liksom bara fläckvis och lite halvhjärtat ut- och avvecklat för mig. Det är lite samma sak med mycket annat här hemma; strumporna är oparade och ungefär 50% av dem är hopplöst borta och böcker, det har man inte i hyllor utan mest av allt halvlästa i högar på skohyllor, golv och på soffarmstöd. Jag kommer nog aldrig bli strykfri hur mycket jag än önskar mig det.

Å andra sidan kan det här med plattheten vara ganska överskattad. På insidan, till exempel, är det inte så viktigt att vara rak och rätvinklig. Vem har någonsin mått bra av en platt hjärna? Eller oveckiga tarmar? Vissa saker ska vara vindliga och ostyrsliga, de trivs bäst så. Det är i krokarna finurligheten föds. Det är kanske den vindligheten som tränger ut genom mina fingrar, genomsyrar mitt strykjärn och besitter mina skjortor?

Jag kanske helt enkelt ska leva ett krinklat liv? Meandra mig fram som en väldig, rasande flod eller kanske lite mer oabitiöst men envist; som ett väl faststruket veck på ryggen av skjorta nummer tre, den vita med ränder i blått omch silver. Skjorta nummer tre kommer inte få följa med mig ut till kund imorgon, för imorgon ska jag banne mig vara skinande ren och platt då jag, jättechefen och min favoritprojektledare ska ut och skaka tassar i djupaste Brooklyn. Och så är det, när man är med jättechefen ska man förneka sitt skrynkliga inre och iallafall försöka vara slätstruken.

Antingen det eller behålla kavajen på hela dagen.