Jag vet att jag gnäller och skäller mycket på mitt jobb här på internettet men om sanningen ska sägas så tycker jag ganska mycket om det. Jag sliter hårt just nu och det är jobbigt och tröttsamt, min lägenhet är som ett bombnedslag och jag känner mig ganska ofta stressad och sleten.
Men.
Jag gör gott och det gör mig gott. Jag vet inte om jag gör en jätteskillnad för mitt företag egentligen, det är ju bara marknadsfluff jag håller på med, inga riktiga kunder eller teknikproblem eller så, men om jag inte varit här skulle mina kollegor varit betydligt mer överkörda och utarbetade, det är de vänliga nog att berätta för mig ganska ofta och jag vet att det är det som räknas, att känna sig behövd och nyttig. Mina chefer, de snälla, har den goda vanan att åminna mig allt som oftast och det är något av det bästa.
Men.
Trots det känner jag mig ensam och ganska eländig. Jag har ganska svårt att sova på nätterna, till och med de nätterna jag vet att jag måste upp innan tuppen gal för att kasta mig på ett flyg ut i obygden. Jag rasar (så där som kvällstidningarna gör på sina löp allt som oftast, ni vet) lite för ofta, vinglar mellan formtoppar och riktiga svackor mest hela tiden. I onsdags berättade jag om Fat Woman och Bag Lady för en av mina bästa kollegor och medans han skrattade så han grät passade jag på att bara gråta. Jag skrattade samtidigt, förstås, så han märkte inget. Man är väl hemlig av sig.
Jag vet vad som är fel. Det är saknaden av fri tid och vanlig tid som spökar; tid att sjunga i kör och sparka volleyboll och slåss. Jag har ingen tid att syssla med något annat än jobb och hur nyttig det än får mig att känna mig är det inte tillräckligt, inte på långa vägar. Jag har satt ner hälarna vad gäller alla nya sociala äventyr och jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka lära känna någon ny människa. Jag sjunger inte i någon kör längre och volleybollaget några på jobbet satte ihop tror jag inte jag kommer hinna vara med i heller. Jag känner mig väldigt ensam. Tammen.
Jag känner mig slösaktig, som om jag kastar bort en riktigt bra Charlotte. Jag sprudlar ju på insidan, för helvete! Är det inte en mänsklig rätthet att ni andra i världen ska få känna på det?
Kan ingen protestera? Vad gör FN?
Öppet brev till Corren
-
Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och
värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har
b...
8 år sedan
3 kommentarer:
En trasa av ett liv. En produkt av sin verklighet.
Du borde sakta ner på tempot. Här i Sverige ordnar vi demonstrationer, har handskrivna plakat och tvångströja. Känner du vårt deltagande?
På min skylt står det: "Charlotte är vacker" (och under, med mindre text) "i dag åt vi amerikansa pannkakor till frukost och saknade dig".
Lyssna på din kropp, på ditt sinne. Du borde hinna med en massa äventyr och roligheter när du är borta i USA. Du borde komma hem skapligt om kvällarna så du hinner prova på windsurfing och sån där extremsport som jag inte minns nu vad den heter - där man slänger sig utför husväggar med en fallskärm. Bondage? Nä, det heter det inte.
Du sprudlar och vi som känner dig vet det. Du sprudlar och får inte låta någon eller något stoppa sprudlet.
Sagt från en marknadsfluffare till en annan.
Vet du? Om jag hade haft tid hade jag provat på bondage också.
Ja, jävlar Lotta, jag har funderat hur det kan fungera efter arbetstid - om Du nu har nånn sånn. Lätt för andra säga - sätt ner bootsen, nu får det vara nog! Bara Du vet var gränserna finns och hur höga murarna är - vi vill att Du skall njuta, få utlopp för det Du vill, utveckla och fördjupa Dig - det är en mänsklig rättighet - på tal om FN! Vi kan inte handgripligen hjälpa - men visst måste det finnas mänskor i Din närhet som begriper!!
Var rädd om Dig!
Många POK
mapa
Skicka en kommentar