Jag är en legend

Jag och Trånaren gick på bio ikväll och nu kan inte jag sova.

Trånaren har andra problem som säkert kommer göra hanses natt minst lika obehaglig som min, bland annat måste han överväga att leta upp en stelkrampsspruta efter som jag nästan bet honom när jag blev lite för rädd någonstans där mitt i mörkaste filmmörkret. Jag ska inte se på farliga filmer, att jag aldrig lär mig, jag har ju misslyckats några gånger förut.

En gång för länge sedan satt jag uppe en hel, ljus sommarnatt och tittade på Saw I och II på storbildsskärm i två snälla gossars sällskap. Jag fick bestämma maten och de fick bestämma underhållningen och tänk så fel det blev. Jag var mäkta nöjd med mitt val vill jag minnas, med deras inte riktigt lika mycket. Det var väl inte så mycket tittande som försiggick från min sida, jag låg mest gömd bakom den ena pojkens rygg med hans luvtröja uppdragen över huvudet och en kudde klämd över öronen medan jag förbannade den dånande ljudanläggningen som förhindrade alla mina försök till att utestänga skrik, motorsågar och allmänt otyg. I halvtid fick jag titta på Sound of Music en stund i ett försök att återställa min tilltuffsade hjärna. Sedan blev det ondskeskaper igen. Tänk vad lite missriktad kärlek kan få en att genomlida.

Min övriga farligfilmskarriär är inte på något sätt mer uppmuntrande; jag fick försöka tre gånger innan jag tog mig igenom "Jag vet vad du gjorde förra sommaren". Första gången fick jag ont i magen redan i förtexterna. När Tord och jag tittat på "Ringen" grät jag nästan när jag skulle ställa in cykeln i cykelgaraget alldeles själv, så efterrädd var jag. Jag är ganska patetisk, jag.

Nu ska jag titta på min gran, äta en lussebulle och bli harmonisk igen så ni får ursäkta lite.