Kvantifierad

När man har svenskbesök så här funderas det alltid lite på hur mycket man har förändrats sedan man bytte kontinent senast. För mig är svaret alltid ett rungande "I princip inte alls!" men andra kan ibland tycka annorlunda. Lite ändras man nog alltid när man flyttar till nya omgivningar, det är ju det här med att ta chansen att ömsa skinn när man får den. Det är något som kan vara svårt att göra framför publik, kan jag tycka. Varför inte passa på att göra det på flyget över kontinenten när man ändå har trist och ont i rumpan? Det svåra då är nog att komma ihåg att man har ömsat när man väl kommer fram, det blir lätt väl mycket med passkontroller och jetlaggar och så.

Mitt retstickiga besök har i ett par fall utbrustit i ett par "Vilken amerikan du är!" men när jag pressat honom lite har det backats lite ganska mycket. Visst, jag kör lite vildare, jag pratar som en hel amerikan och jag äter ute oftare än jag äter inne men annars är jag kanska mig lik. Jag är lika räddhågsen som innan - det påmindes han om när jag gömde mig under kappan redan innan Alien-filmen börjat, jag är lika retsticksig som vanligt - vi ger och tar de där sista orden som är så åtråvärda när vi är på busigt humör och jag dricker fortfarande öl lika bra som någon annan, kanske ännu bättre nu. Övning ger träning, det vet man ju och gudarna ska veta att jag tränar.

Jag vet med mig att jag ömsade mig lite när jag flyttade på mig men så värst våldsamt var det inte. En peeling kan man kanske kalla det. Manjag gillar fortfarande countrymusik.