Om att säga nej

- I need to ask, Charlotte. What's up with him being so in your face?

Jag var ute och reste med en lokal säljare igår, vi for till en av våra bästa kunder här i CT för att demonstrera lite av varje i vår produktflora. Den här säljaren, Rob, är en av mina favoriter, han är kanske inte smartast i världen (det är inte undertecknad heller...) och han är inte så bra på det tekniska men han ljuger inte så ofta och han jobbar hårt och mycket. Dessutom är han trevlig och ser till att de han jobbar med oftast får det de ska ha. Vi åker ganska mycket bil tillsammans, jag och Rob och vi har haft en del intressanta konversationer, gårdagen inte undantagen.

Samtalet kom in på det här med att jag fortfarande har det lite svårare med männen här än hemma. Karlarna, speciellt de som ska föreställa vuxna, verkar anta att bara för att jag är glad, tillmötesgående och ser dem i ögonen så är det okej att vara lite för närgångna, inte på något våldsamt sätt så oroa er inte, de tar sig ibland strax över min bekvämlighetströskel helt enkelt. De flesta verkar förstå vem jag är och var mina gränser går men en del har ingen aning alls och igår träffade jag och Rob på en av dem; en som kommenterar min klädsel lite för mycket och för uppskattande, en som vill ha både kindpussar och en kram när man säger hej och adjö och en som lägger armen om en när man traskar tillbaka till mötet efter lunchen. Och det händer varje gång vi möts. Jag har så väldigt svårt att läsa av vad det är som ligger bakom det här och jag har otroliga problem med att säga "Nej". Här är man i alla fall, över trettio år gammal och man kan fortfarande inte säga just nej.

Nej, nej, nej.

Jag vet inte när jag blev en sådan mes.

Jag funderar på om problemet är att jag är och vill vara en av grabbarna hela tiden, jag vill kunna dra halvsnuskiga skämt, kunna dricka en öl och rapa och vara lekfull och larvig. Samtidigt vill jag få ha klackar och kjolar och strumpor när det är läge för det. Jag vill vara den där intrikata mixen och jag undrar lite om det är det som gör det. Blir man mer tillgänglig då? Eller så är det för att jag inte kan säga nej.

Nej, nej, nej.

Jag har kanske alltid varit så här?

Jag pratade med Trånaren om det i morse och han blev nästintill upprörd av att höra på mig, att jag inte klarar av att stå på mig mera. Vad gäller alla andra kvinnor i hela världen anser jag deras kroppar och intellekt vara heliga, i teorin anser jag att jag ska kunna vandra i bara mässingen till jobbet utan att bli antasta av mer än fartvinden från någon förbipasserande bil... Men i realiteten verkar jag ha en helt annan standard för mig själv, mina gränser och rättigheter är jag lite för liberal med. Jag vet, och jag fick det berättat för mig i morse, flera gånger, att ingen skulle ifrågasätta mitt uppförande om jag satte ner foten i någon av de här situationerna. På utsidan är jag ju galet självsäker, det är insidan som inte hinner med riktigt. Min integritet behöver uppgraderas - den är som en tvåtaktare när den borde vara en V8:a. Jag behöver vara en svensk tiger.

Nio gånger av tio har jag det himla kul när jag reser och jobbar med alla mina manliga kollegor., De ser mig som en person och inte som något man kan peta och pilla på och jag kan känna mig trygg i att de faktiskt respekterar mig. Jag kan ta den där ölen, rapa lite, svänga mina lurviga på dansgolvet och sedan traska hem och prata om allt från deras familjer, till sport, till TV-program jag inte tittar på. Det finns inga inuendon att hänga sig på, inga kommentarer att överanalysera.

Jag måste öva mig på nej:en. Hur mycket jag än funderar så är det där jag hamnar och jag tycker det är så svårt.