Snöyra

Runt klockan lunch idag ringde jag till säljaren jag skulle träffa för möte och frågade honom var i hela friden han hade tagit mig egentligen? Mitt ute på vichan var jag, snö och träd och mer träd och ett pappersbruk och rak, rak väg. De kallar det för Wisconsin: Folk med stora bilar och jeans och snöskor. Jag passade inte riktigt in i min piffiga kjol, de raffiga strumporna och snyggt draperade kavajen, framför allt när snön började rinna in genom de öppna skorna. Redan på flyget från Chicago hade jag insett hur felklädd jag var när jag jämförde mig lite lätt med den lokala befolkningen. Fast, man är ju tuff och viking och då fixar man att ha silkeskjol i -30 grader. Nåval, min säljarkollega skrattade väldigt mycket åt mig när vi väl träffades på sjukhuset en stund efter det där förvirrade telefonsamtalet.

En annan sak jag har lärt mig av det här besöket är att de talar otroligt fint här. Jag tror att den här regionens amerikanska dialekt är någon slags motsvarighet till östgötskan i Sverige; lite idiotförklarad men åh, så charmig. De låter som kanadensare, folket alltså, inte fartyget och framför allt ger de intryck av att vara väldigt glada och nöjda hela tiden. Jag satt och toklog och lyssnade hela flygturen.

Nu har jag genomlidit en lång dag och en timmes spännande biltur i riktigt galen snöstorm där jag varit på väg att halka av vägen minst ett par fem gånger. Till skillnad från oss mesar i Connecticut vet Wisconsianerna hur man ställer till med vinterväder, det talas om -50 grader imorgon och jag undrar redan om mitt flyg hem kommer gå eller inte.