Exploratory testing

Det åts som sagt ost igår och precis som jag förutspått blev det mer ätande innan maten än vid själva middagen för de flesta i sällskapet och vid något tillfälle börjades det talas om det här med fettprocenten igen, den där som Lindas våg så fint mäter.

Hur funkar den och vad är det som mäts egentligen?

Vad vi vet är att, när man ställer sig barfota på vågen skickas det en ström genom ena foten som sedan går upp genom ena benet för att runda höften och sedan falla ner via det andra benet, genom att sedan mäta resistensen kan man på något magiskt sätt luska ut ens fettprocent. Eftersom strömmen alltid tar den kortaste vägen genom kroppen för att komma ut igen avslöjade Linda att hon brukade sätta en kudde mellan benen för att strömmen inte skulle kunna fuska och ta en kortare väg än vad som är rätt och riktigt, något som jag nickade förstående åt. Vi kvinnor har ju ofta något rundare former i de där regionerna än vad karlar har. Det där var något som Pontus tyckte var väldigt roligt, tydligen, vi flickor var mindre roade. Baby got back, heter det ju.

Nåväl, efter det påhoppet på oss med rumpor var frågorna givna och många: Varför mäter man bara resistensen i benen och hur översätts motståndet i underkroppen till en total fettprocent över hela kroppen? Tar vågen hänsyn till kvinlig kontra manlig fettma? Hur vet vågen om man ser ut som ett äpple, ett päron eller är jämnfet över hela kroppen? Borde man inte mäta resistensen från en fot till en hand för att få med den mera manliga bukfettman också och inte bara vår kvinliga rumpfetma? Linda och jag började snabbt vädra en konspiration.

Efter alla de funderingarna var vi bara tvungen att testa.

Först mätte vi helkroppsfett.

Sedan mätte vi överkroppsfett.

Det enda vi kom fram till var att Pontus är tjockare om huvudet än om benen. Tänk, jag som alltid har hävdat att han är lite tjockskallig, ibland är det skönt att ha rätt.