If it's barely broken, don't fix it

Det är så mycket med tekniken nu för tiden; man ska ha GPS:er som funkar som datorer och datorer som kan GPS:a och köksmixrar som kan vakta barn och rakapparater som kan prata. Framför allt ska man ha en telefon. Jag har en telefon, det är jag idag smärtsamt medveten om. Fråga mig gärna inte om min telefon.

Ända sedan jag skaffade mig den här sista instansen i vad man kan kalla "Charlotte och jakten på den fungerande telefonen" har det mesta funkat ganska bra om man bortser batteritiden på endast 10 timmar och bristen på punktlig leverans av röstmeddelande. Idag fick jag ett röstmeddelande levererat från Bachelor #jättemycket som avlämnats i söndags. Inte igår alltså, utan söndagen innan dess. Det är ju en smärre eon sedan! Efter att ha lyssnat på Bachelor #jättemycket fick jag även lyssna på säljare #14 som förklarade att han hade en "emergency" och att jag gärna fick ringa tillbaka så snart jag hörde hans meddelande.

För fem dagar sedan.

Jag har fortfarande inte ringt tillbaka, antingen har paniksitituationen välan löst sig eller så har han lagt sig i fosterställning och avlidit på ett stillsamt och väluppfostrat sätt. Fast, han är säljare förstås, de gör sällan något vare sig stilla eller väluppfostrat, nu när jag tänker efter.

Så, smått irriterad tog jag ikväll tjuren vid hornen och ringde till min mobilleverantörs Helpdesk, om inte för säljarnas skull så för bachelorerna. Tänk vad mycket Chotte-kvalitetstid de kan riskera missa om jag inte får deras välmenande små meddelanden i tid? Dessutom vill jag verkligen inte ha vare sig säljares eller ungkarlars liv på mitt samvete utifall de skulle förgås för min okontaktbarhets skull. Eller, jo säljarna gör inte så mycket nu när jag tänker efter.

Nå, jag ringde i alla fall Helpdesk och fick under två timmar prata med Karen, Ari, Okänd, en tjej, en annan tjej och Chris som allihopa försökte ömsom hjälpa och stjälpa mig genom sina procedurer och protokoll. Ari hade jag på tråden i över en timme innan han bara la på i ett obevakat ögonblick, strax innan han lagat så att min telefon gick från smått irriterande trasig till jättetrasig då den beslutade sig ge upp sitt huvudsyfte: själva telefonerandet. Den första namnlösa tjejen skulle ringa tillbaka på min andra telefon men gjorde aldrig det. Chris försökte länge och väl innan han sa att han inte visste vad han skulle göra och att vi nog behövde eskalera det här till proffsen ity en telefon man inte kan ringa ifrån inte är så mycket att hänga i julgranen.

- Oh ja, sa jag, det är nog dags för proffsen nu. Klockan är ju ändå kvart i åtta och jag är kissig och hungrig och vill komma hem från jobbet snart. Rara du, ge mig ett proffs.

Men siddu, siddu, så enkelt var det inte. För att komma åt de åtråvärda proffsen behövde man vara auktoriserad och det var inte jag. Jag bönade och bad, jag hotade och kved, jag tog till med lite kraftuttryck. Men icke så. Chris gav sig inte, inte ens när jag bad om att få prata med någon som kunde hjälpa mig på riktigt. En chef eller så. Efter en kvart av allt det där åbäkandet var jag tvungen att ta ett par steg tillbaka, fråga honom om han verkligen menade allvar i att jag efter dryga två timmar på telefon med Helpdesken inte skulle komma hem med en hel telefon, utan en trasigare sådan.

- Jo, sa han.

Ungefär då blev jag arg på riktigt och la på luren i örat på honom. Flera gånger. Väldigt hårt. På bordet. Och sedan grät jag lite för jag är tjej och mesig och gråter när jag blir arg.

Efter ytterligare några minuter bestämde jag mig för att det här var löjligt. Inte ens en mes som jag ska behöva tåla att ens telefon blir sämre av att ringa Helpdesken, heller? Jag tog mig i kragen, snöt mig och ringde upp igen. Den här gången var det en Kerry som svarade. Hon sa ungefär vad Chris hade sagt alldeles nyss varpå jag återgick till mitt hulkande storsnorande och förklarade att jag inte skulle lägga på luren innan hon hade hjälpt mig och det hotet gick verkligen fram. Eller så var det krokodiltårarna, jag vet inte riktigt vilket. Hon hittade ett annat protokoll som sa att hon kunde komma åt proffsen utan att jag var auktoriserad, trots allt.

Så kopplade hon mig till Jason. Jag bestämde mig för att Jason var min nye bäste vän. Jason lyssnade på mina klagomål, han sa att han förstod. Om jag kunnat hade jag lutat mig mot Jasons trygga axel. Sedan sa han att han inte hade en aning om vad jag pratade om för han kunde ingenting om röstöverföring, han var bara proffs på bilder.

- Jaha, sa jag.

Men Jason var trots allt en hyvens kille. Han tog reda på vart jag behövde åka och kopplade mig direkt till
min nya bästa vän på riktigt: Jennifer i Texas. Hon och jag pratade lite om mina problem och vad jag gjort i helgen (hon var mer förfärad över att vi hade temperaturer närmare nollan än att min telefon inte funkade, hon tyckte också om Sony Ericson och älskade New York). Efter ungefär fyra minuter sa hon:

- There you go, if you turn your phone off and on it should be working now.

- Huh...? sa jag, gjorde som hon sa och grät igen, fast den här gången av lycka. Och lite för att jag var våldsamt kissig vid det här laget, kissig och glad i en enda snorig salighet. Jag tackade profust minst tio gånger innan jag la på och skuttade ut till toaletterna för att göra det där som vi flickor gör så bra. Pudra näsan, alltså.

Vad som händer med mina meddelanden vet jag fortfarande inte och det struntar jag i. Det enda jag med säkerhet vet är att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska ringa Helpdesk. De är ju inte riktigt kloka där.