Det vackra folket

Jag är i Charlotte i North Carolina den här veckan, det är mässa och hepp, hårviftning och stora, bländande leenden mest hela dagarna. Och så ont i fötterna förstås.

I och med den här resan tror jag mig ha funnit var USA gömmer alla sina vackra människor, det är här i Carolinerna de är. Det dräller av blonda, välklädda, faststjärtade och välfönade kvinnor och långa, ståtliga och vältränade män. Jag bor på fint hotell mitt inne i smeten och gymmet som vi hotellbesökare kan besöka är ett stort, kommersiellt gym i samma hus som hotellet, det är dit alla de här vackra människorna flockas för att svettas, svarva och ragga. På gymmets övervåning går det ett uppängt löpspår runt, runt, med utsikt över havet av cyklande, gående och i övrigt motionerande människorna. Där sprang jag i hela 45 minuter utan att ha det minsta tråkigt, för utsikten var så underhållande där mitt i värsta gymrusningstrafiken. Fantastiskt!

En av de här sköna människorna hade jag dessutom fått mig en tentativ blindträff med (det är mycket nu), då min favoritsäljares ogifte släkting håller hus här i stan. Sagda favoritsäljare har en pågående flytta-Charlotte-till-södern-kampanj då han tycker att Connecticut inte är en plats för en förtjusande, ung, Chotte. Senast idag förbjöd han mig att någonsin åka hem mtill Sverige. Nåväl, den här släktingen skulle, enligt ryktet, tydligen vara något att hänga i julgranen och sedan sig själv runt men det vet jag fortfarande ingenting om ity det inte bidde något. Inte för att jag är bitter men det är något speciellt med de där sydstatsmännen ändå och jag är säker på att jag kunnat swoona lite av accenten.