Livsfarligt

Jag envisas då och då med att hushålla på jobbet på något underliga tider på dygnet, som i kväll när jag snubblade ut genom hissen nere i garaget klockan tio i tio, fullt beredd att möta allsköns monster och våldsverkare. Det vet man ju, att i garage efter klockan nio, där håller onda människor till, precis som overksamma människor finns på banken efter klockan tre.

I garaget fanns bara jag, mina obekvämaste skor, Amir, Sectrabilen och en vit, stor minibuss, En typisk våldsverkarbuss, en sådan som den onde mannen som inte var Hannibal hade i "När lammen tystnar". Utanför prasslade det konstigt i träden och de blommande japanska körsbärsträden stirrade på mig på ett skrämmande, rosa sätt så där som bara körsbärsträd kan. Pelarna i garaget var ovanligt många och kunde gömma minst en busslast förrymda fängelsekunder och en handfull vampyrer. Hela vägen till bort till Amir påminde jag mig själv att jag inte skulle hjälpa någon flytta möbler om de så bad mig på sina bara knän för det är så man hamnar på botten av en brunn i någons källare. Det har jag sett på TV.

Fram till Amir kom jag, trots allt, och ut ur garaget kom både han och jag. Det onda prasslandet i träden var bara vattenspridarna som porlade och träden var egentligen bara vackra att se på. Jag kan bara anta att minibussen tillhörde någon hårt slitande fotbollsmorsa som tvingats jobba över hon med.

Det är livsfarligt med livlig fantasi.