I en låda på mitt rum

Vad gör man när man för första gången på nästan fyra veckor har sin lägenhet för sig själv? Det är ganska tomt och lite ödsligt med den renbäddade extrasängen stående i kontoret och bara jag i huset. Kristian och Knyttet? Ni kan komma tillbaka nu, jag saknar er redan. Och Mia och Lars, när kommer ni tillbaka? Och alla ni andra som inte nyss varit här, ni fattas mig än mera.

Efter en stunds funderande fann jag mig till rätta på golvet i mitt sovrum med en låda framför mig, min Allt-Möjligt-Låda (AML). Den är grå, alldeles för liten och fylld med kort, foton och brev, betyg, viktiga saker och små tramsiga ting jag inte vill kasta. I AML:en ligger till exempel mitt passerkort till Rutherford Laboratory där jag gjorde mitt exjobb, jag ser inte klok ut på den bilden, där finns en hemmagjord biljett till en solsemester jag fick av norska pojkvännen #1 en morgon när jag vägrade gå upp för det var för kallt och en massor med foton från både gymnasium och universitetsdagar. Om man gräver lite hittar man massor med glada minnen och goda känslor att gnida själen mot. Men, ity livet inte bara är guld och gröna skogar har lådan sin beskärda del av sorgeliga minnen; brev, egenskrivna manuskript såväl som från andra, sparade för att de varit viktiga. För att de fortfarande är viktiga. För att de får det att sticka bakom ögonen. Fortfarande. AML:en är som en snabbresa genom min moderna historia, från 1995 och framåt. Stickprov och provborrningsresultat, höjdpunkter och lågvattenmärken allt i en osalig röra. Det är som en fiskdamm att öppna den, man vet aldrig vad man ska få.

Vissa dagar kan det vara farligt att öppna AML:en.

Ikväll läste jag några brev, betänkte hur naiv och ung man varit en gång i tiden innan jag hittade det jag sökte: mina universitetsbetyg, det är sånt man behöver när man ska börja skolan igen. De låg givetvis underst och innan jag hittade dem hann jag med både bågra tårar och ett par leenden. Minnen är bra tokiga ibland.