Varför inte?

När jag anlände till Linköping i onsdags blev jag, som brukligt är, uppfångad och intagen i familjen Huge-Klein-Starcks ömma vård; det är säng i källare, frukost på bordet och spel till långt in på natten som gäller här. Och så öppna dörrar så klart, Mia och Lars öppnade på bästa "varför inte"-manér dörrarna till KB-villan för alla och envar jag kunde få tag på och därtill deras avkommor och respektiven. Det var i runda slängar 20 vuxna och barn som trängdes och slängdes, hoppade, skrattade och krängde i huset medan regnet vräkte ner utanför. Så mycket utomhussväder för grill och lek blev det inte, kan jag väl påstå.

Det här med att ha ett impromptu-kalas för en ganska bullrig skara vänner med ungefär en förmiddags planering kanske hade fått några av oss (mig!) att rynka på näsan och fundera på praktikaliteter som mat och dammråttor och hur i hela friden ska vi lösa det här med vädret, men i det här i huset verkar inte sådana mundäna bekymmer riktigt existera. Och det är helt fantastiskt underbart och något av det bästa jag vet, det är aldrig svårt att ha det bra i Stor-och-Liten-huset. Det är väldigt lite som är besvärligt. Det är nästan omöjligt att vara svår. Det mesta bemöts med ett "Varför inte?".

(Tack Malin och Mattias för myntandet av Varför-inte-epitetet)