Boktips

När jag var hemma i somras lånade jag en spännande bok av Mia, det var en Sherlock Holmes spin-off där han, på lite äldre dar, tillsammans med sin kvinliga assistent gav sig ut på äventyr. Det här visade sig vara en ganska trivsam serie med en handfull böcker som tyvärr tog slut alldeles för fort. Sedan jag slog igen den sista i serien har jag varit lite vilse i bokhyllan och halmstråna jag gripit har inte varit så värst lättlästa alls (Frans G Bengtssons Karl XII är inte att betrakta som lättläst, faktiskt!) och härom kvällen tog jag därför fram en gammal goding:


Jag minns så väl när Pyttan och hennes dagbok dök upp i mitt liv, det är som vore det igår, faktiskt. Jag tror det var min kära moster Mona som kom släpandes med en stor kartong med Wahlströms flickböcker till mig när jag kanske var nio eller så. Allihopa med röda ryggar, åbäkigt och gammaldags språk och en världsbild som skulle få en modern SO-lärare att få influensaliknande besvär. Jag läste det mesta och lite till när jag var liten och ingen kunde nog riktigt förstå vilken skatt en låda med flickböcker från 30-, 40- och 50-talet kunde vara. De gick åt rysligt fort och jag har nog läst alla de där böckerna ett par 10, 20 gånger sedan dess, minst. Det var romantiskt, och lite larvigt, väldigt banalt och ganska sexistiskt på ett tidsenligt vis. Varför just den här boken finns här i USA vet jag inte riktigt, alla de andra från lådan står i en bokhylla i föräldrahemmet i Ystad och varje gång jag kommer hem regresserar jag styvt och läser i princip bara Asterix eller flicktrams. Pyttan-serien är inte på något sätt en favorit från de här hyllorna, mina två bästa heter "Heja Babben!" och "Full i sjutton" och är ypperliga exempel på just banal, larvig, romantisk, käck men åh!, så underhållande litteratur. Jag misst'nker starkt att det här är vad alla Harlekinromanläsande kvinnor läser när de är små, det är bra skönt att jag aldrig tog steget vidare upp i vuxendivisionen på riktigt.

Om man tittar på baksidan kan man se små listor över vad annat det fanns att välja på från samma förlag och på en hel hög av de andra exemplaren som står hemma i Ystad vet jag att jag har bockat av alla de titlarna jag redan hade i min ägo. Bara för att det var bra att komma ihåg sånt. Notera även det ganska lagoma priset.

Värt att notera är givetvis också språket, 1944 uttryckte man sig på ett helt annat sätt, det är konjunktiv galore och vokabulären kan bara den få mig att le stort. 1944 voro pojkar klämmiga eller käcka, pappor med stor säkerhet stiliga men stränga, mammor voro hjärtängsliga och ljuva och flickorna själva, de voro rekorderliga rätt igenom. Och ljuva, förstås.

Så, vill du bli god och glad på insidan? Undvik då allt vad tunga klassiker heter och ragga upp en Wahlströms ungdomsbok. It's good for you!

.