De dansar på borden!

Man hinner bara vara borta ett par dagar och ändå hinner de tramsa till det för sig, de här amerikanerna! Jag tror jag har sagt det förut men Connecticut är alltså stoppskyltarnas stat, hela regionen är som ett paradis för dem och de förökar sig helt ohämmat. På åttonde dagen skapade Gud först stoppskylten och sedan Connecticut för att ha dem i, det låter troligt.

En gång i våras när jag körde hemåt från jobbet på den gamla vanliga vägen fick jag helt plötsligt kasta mig på bromsen för att hinna stanna lite plötsligt, inte för något djur eller barn eller en cyklist eller så, utan för en stoppskylt som helt plötsligt bosatt sig vid den gropiga vägen ner för Warner Hill. Jag fick stopp på Amir och funderade ett ögonblick på vad den där skylten gjorde där, ni förstår att på Warner Hill Road finns det redan ett gäng stoppskyltar och för ett ögonblick var jag väldigt fundersam på var denhär nya skylten kom från. En stund funderade jag på om den kanske alltid funnits där och jag bara missat den i dryga två år eller om jag kanske egentligen inte alls var där jag trodde jag var utan tidigare på vägen.

Inte troligt men definitivt ingen omöjlighet.

Det gick så långt att jag följande dag frågade Pontus om den där stoppskylten var ny eller inte och han och jag kom fram till att jo, det var den och att ingen hade buskört mer än vanligt. Nåväl, man hann precis bli van vid det där nya stoppet innan det lika mystiskt som det dök upp, bara försvann igen, ingen vet vart. Jag funderar på om att det kan ha att göra med att den stod mitt i en kurva i en nerförsbacke och egentligen var livsfarlig för ingen såg den eller de bilar som stannat, men det är bara som jag tänker och vad vet jag egentligen?

Idag upptäckte jag att den där skylten var tillbaka på ett nytt löjligt ställe och den här gången tog den med sig ett par vänner för att bygga ett fyrvägsstopp i en korsning som redan har vägbulor och är lite förvirrad i sig. Bra jobbat!