Så förutsägbar

Under en lång period var jag som liten löjligt förtjust i Frances Hodgson Burnetts bok "Den lilla prinsessan", den där en rik flicka blir föräldralös och utfattig men sedan hittas igen och allt slutar lyckligt. Efter att ha läst boken ett antal gånger såg jag en gammal filmatisering av den på TV och blev bedrövligt besviken, filmen kom inte i närheten av filmen. Min kloka farmor förklarade då för mig konceptet om att det man upplevt först ofta känns som facit och mer rätt och jag kom väl fram till att jo, det kunde stämma. Fast, på insidanbestämde jag mig för att alltid tycka bättre om böckerna framför eventuella filmatiseringar, redan som ung var jag snobb.

På väg hem hit från Sverige såg jag på filmen The Reader och blev väldigt förtjust i vad jag såg, en väldigt sevärd film och en otrolig historia om vad hemligheter och skam kan göra med människor. En film som fick mig till gränsen till tårar där mitt över Atlanten och som dessutom fick mig att plocka upp boken den bygger på när jag smet förbi det lilla antikvariatet i Milfords centrum.

Och vet ni? Nu har jag läst två trededelar av boken och jag är inte alls imponerad, snarare besviken. Boken frammanar på inget sätt samma känslor och insikter. Farmors gamla sanning står sig med andra ord fortfarande och jag tvingas åter igen inse att jag minsann är en gnutta ful i kanten.