måndag, november 09, 2009

Illa

Allra längst in i en av korridorerna på kontoret finns det numera en kontorsdörr som är så där stum och stängd som vanliga, stängda dörrar normalt är. Den brukade inte vara det. Den var det inte i förra veckan.


Sedan hände det här:

Dr. John Goble, President of Sectra’s North American medical business was tragically killed in a helicopter accident in the vicinity of Adelanto Airport, CA, USA. Dr Goble, age 58, had led Sectra’s medical operations in the US since 1997.

Och idag var den där dörren så hemskt stängd.

Det var ingen bra dag på kontoret idag: mina ögon är puffiga, min käke värker och min nacke orkar knappt hålla uppe mitt huvud. En handfull förvirrade kunder på besök fick sig nyheten till dels i ett av våra mötesrum medan jag och ena projektledaren snyftade tårar där vid mötesbordet. Receptionissan grät. Jag fick, för första gången någonsin, en kram av min ytterligt korrekte chef. Folk irrade. Många kramades, en hel del svor. Det skakades på huvudet. Det planerades blommor och var alldeles osedvanligt tyst. Alla tänkte påColleen och de flesta var matta och minst 10 cm kortare än vanligt.

Innan jag flyttade hit var jag en av de som var ganska rädd för den där bullrige mannen från USA-kontoret, han hade en tendens att säga vad han tyckte och han sa det på sitt folks traditionella vis, med stora bokstäver och med eftertryck. Det var svårt att inte veta vem John var. Sedan flyttade jag och ganska snabbt fick jag veta att min nye jättechef egentligen var en lojal, nyfiken, vänlig och intresserad person. En passionerad entreprenör ut i fingertopparna, en krigsveteran.

När det var dags för amerikansk snöstorm såg han alltid till att skicka hem alla på kontoret innan han for hem själv. Han och jag planerade bus mot marknadschefen och bytte fräckisar med varandra. Han fick mig att börja skolan. Han kom och lyssnade på mig när jag hade konsert och bjöd mig på middag ibland. Jag har skällt på honom på en restaurang på Manhattan när han prompt skulle beställa tomatsåsindränkt kyckling till lunch innan ett kundmöte och spillde ner hela sin vita skjorta. När han skrattade lät han lite som en högljudd åsna. En riktigt glad en.

Det var som sagt ingen bra dag på kontoret idag.

6 kommentarer:

Jesper Karlqvist sa...

Beklagar verkligen. Det är tragiskt när någon man tycker om rycks bort så hastigt och när man minst anar det.

Jag tänker och känner med dig!

Anders Granlund sa...

Om man någonsin har träffat John så vet man det. Han var ju den sortens människa som inte går någon obemärkt förbi.

Jag har bara träffat honom några gånger, men kan ändå lätt höra hans bullriga skratt, och hur han tog plats. På ett bra sätt.

Så jag kan lätt föreställa mig att det är tyst. Jättejättetyst. Skittyst. Som i skit.

Skit. Som i skitonödigt.

/Anders

Tina sa...

Kram

Anonym sa...

Åh... Kram från mig också.
/Frida

Muffiman sa...

Stor kram! Fruktansvärda nyheter, och som jag minns honom blir saknaden enorm. :(

Unknown sa...

Jo. Det är ett gigantiskt john-format hål som följer en överallt.

 

#Made by Lena