Att fylla i en visumansökan...

... Eller, "Svordomar vi minns".

Nu har jag suttit i tre timmar med den här jämrans visumhemsidan och knackat in mina, mina föräldrars, mina chefers och mitt företags information i dryga tre timmar och frågan är: Vad har jag fått ut av det mer än mild värk i min mushand och ont i käften av allt mitt svärande?

Ingenting alls. Eller jo, ett blogginlägg förstås. Och det tackar jag för, den där siten kanske har hört talas om torkan här på Strykfritt och bara vill hjälpa till lite. Det är snällt, förstås. Tack så mycket.

Nåväl, tillbaka till min ilska.

Att det ska vara så komplicerat att få till ett online-interface som inte får en att kräkas och vilja trä små, söta barn på spett, så arg man kan bli. Vad var det egentligen de var ute efter på Byrån för Konsulära Affärer, när de designade en applickation som, när den känner det som vettigt, slentrianavslutar ens session och glatt berättar att man får börja om från början. Igen.

Det allra bästa är det där lilla meddelandet nere i kanten på sidan, att siten är sponsrad av "the Paperwork Reduction Act". Det tycker jag är komiskt, det här är ta mig tusan ingen reduktion av något. Om något borde det heta "the Ulcer Generator Act" eller "the Make Angels Cry Because of Your Foul Mouth Act" eller "the How the US Plans To Take Over the World by Shaving About Five Years Off Of All Forigners Life Expectancy Act".

Hmm... Jag tror jag börjar förstå hur det hänger ihop nu.

Nämnde jag att jag gav upp på att ta mitt eget foto igår och gick till Walgreens och betalade för riktiga passfoton idag bara för att få siten att rata proffsbilderna och ta mina klantfoton? Det var 9 välanvända dollar. Jaja, jag håller ju igång den amerikanska ekonomin i alla fall.