Hundkräk

För att vara ett tyst och fridfullt område har både jag och Bachelorens lite problem med hur högljutt och irriterande vårt nya kvarter är. Dagtid, såväl på helgerna som till vardags, är det byggarbete i huset bredvid och nu inatt har ett litet, äckligt hundkräk hållit oss vakna mer än vad som kan räknas skäligt för en torsdagsnatt.

Efter att ha legat och lyssnat på skällandet i mer än 20 minuter, gav jag upp och drog, vid halv två-snåret, på mig shorts och en tröja och gav mig ut på hundjakt. Vanligtvis är jag en stor fan av hundar, det vet ni ju, men just där och då var jag en större fan av att sova om nätterna. Man måste ju prioritera, och en sådan som jag behöver verkligen min skönhetssömn. Så, ut stampade jag och mörkt var det och ingen ficklampa tog jag med mig och svårare än väntat var det att avgöra var den där järans hunden bodde så man kunde morra på rätt amerikan. Man vill ju inte hamna i handgemäng i onödan, heller.

Till slut, efter lite hobbytriangulerande trodde jag mig hittat rätt garageuppfart och började smygstampa mig upp för den för att verkligen verifiera att det fanns ett litet djävulsdjur att skälla tillbaka på innan jag knackade på någon dörr. Så värst långt kom jag inte förrän jag snubblade över ett staket, föll pladask och tog med mig en soptunna ner i fallet på ett lagom smidigt och kakafoniskt sätt. När jag snabbt och illerlikt tagit mig upp på fötterna igen, kutade jag hukande ifrån platsen så fort jag bara kunde med trasigt knä och ond hand och hjärnan på högvarv - hur långt fängelsestraff får man för husfridsbrott i Branford egentligen???

Ingen kom efter mig och när hundkräket efter en stund började skälla igen gav sig Bacheloren ut på samma uppdrag, utan att trilla och dessutom med ett betydligt mer lyckat resultat - hunden blev åtgärdad och tystnaden infann sig.

Nu är vi klarvakna och sitter och tittar på varandra här i sovrummet. Jag har ont och har en nyfunnen förståelse hur det känns att trilla och slå sig. Med det här inlägget vill jag inte bara klaga på oljud utan också be alla treåringar jag träffat i veckan om ursäkt för att jag fnissat åt deras krokodiltårar när de fallit och slagit sig. Jag vet hur det känns nu! Och på mig gick det inte ens hål på! Och jag fick inte något plåster, för Bacheloren tyckte jag var larvig! Livet suger, hörrni!