Syskonkärlek?

När vi var små bråkade jag och min storebror en salig massa, vi var som katt och hund mest hela dagarna. Vad exakt det var vi trätte om har jag idag ingen aning om men något var det som skavde och gnisslade för hujedamig vad vi kunde hålla på. Det kunde inte vara helt lätt att hänga med i svängarna för de stackars föräldrarna, alltid.

Ikväll har jag gormat på husets två pojkkatter som väst, slagits, morrat och boxats i köket, i hallen, framför TV:n och i badrummet. Att det ska vara så svårt att bara låta varandra vara, kan man tycka. Ena sekunden var det Den Lille Gråe som jabbade mot Horkatten Thomas bara för att vi i nästa ögonblick skulle ha en Tommy som retades med Grållen. De var som förbytta!

Efter en dryg timme med intensivt domararbete från min sida där jag kastade upp Tommy på övervåningen och lät Liten Grå vara kvar där nere blev det till slut tyst och skönt. Efter ytterligare en timme med alldeles FÖR mycket lugn och ro fick jag gå och leta efter mina små familjemedlemmar för att se att de inte höll på att minera varandras sängar i det tysta... Bara för att hitta dem båda sömnigt ihopknycklade i högen med ren tvätt på gästsängen, sovandes mindre än en halvmeter från varandra.

Jag förstår inte riktigt vad de håller på med...