Rätt in i kaklet...

... simmade jag idag.

Det sa bonk. Jag sa Aj! Livräddartjejen stannade och frågade skrattande om jag var okej.

Som tur var det på ett av mina långsamma återhämningsvarv så det var inte våldsamt på något sätt. Mest förvånande. En vägg där, liksom. Mitt i poolen. Jag som som mest engagerat höll på att interndebattera huruvida jag skulle orka de tio repetitionerna med crawl-intervaller jag förutsatt jag skulle ta mig igenom idag.

Bonk!

Efter det började jag fundera på hur vanligt det är att simmare försöker plöja igenom poolkanter, egentligen. Hur många innan mig har dragit skallen eller plytet i en stenhård vägg bara så där? Är kakelskador vanliga inom simning? Ligger det drivor av framtänder på poolbotten? Det är så mycket man inte vet!

Annars går simningen bra. Nu kan jag göra tio repetitioner av två längder frisim följt av en längd ryggsimm där jag överväger om jag inte kommer dö snart och en längd ryggsimm där jag beslutar mig för att sluta vara så mesig. Skuldran, som initialt började göra ont på jobbet efter en stenhård och oergonomisk maratonhelpdeskinsatts i mitten av november, har jag anmält som arbetsskada. För stunden verkar verkar den tycka om simningen, vilket är förvånande men skönt. Jag har hittat vilken simövning det var som irriterade den lite extra och slutat med den helt och hållet och sedan dess är kroppen glad i vattnet. När jag sitter och jobbar framför datorn, däremot, skriker hela högra sidan av nacke, axel och arm på mig och vill att jag ska sluta. Jag har blivit ordinerad sjukgymnastik. Undrar när man ska hinna med det? De har hotat med någon slags ergonomiutredning på jobbet också. Det är bra, men är det inte lite okapitalistiskt eller okonstitutionalistiskt med sånt, frågar jag mig som hobby-amerikan?