Annars då?

Här är den i alla fall, min högst ohemliga blogg där det är tänkt att jag ska dokumentera främst det jag gör men även det jag inte gör när jag är ute och far i det stora landet i väster. Läs, begrunda, skratta och gråt åt och med mig. Ring mig när jag ser ut att behöva det, maila när det känns bäst, skriv en kommentar eller skänk mig en tyst tanke när det är på sin plats. Kom framför allt och hälsa på. Jag ska försöka göra precis detsamma med er, jag saknar er alla så hemskt redan. I vilket fall tar jag tacksamt och hundvalpigt ystert emot all sorts uppmärksamhet, jag lovar att göra detsamma mot er bara tiden och orken räcker till.

Nåväl, idag kom jag fram till mitt första bohag här i Amerikat, det är ett himla mysigt ställe och jag skulle väldigt gärna kunna tänka mig att bo kvar i det ett bra tag. Tyvärr bor det redan ett par förträffligt trevliga människor här så man skulle kunna säga att det är upptaget. Synnerligen dumt! Huset är gammalt och charmigt och lite gistet där det ska vara det. Det har nog inte många 90-gradiga vinklar och är inte så värst praktiskt (Rinnande vatten i köket är väl ändå att ta i?) men är ytterst hemtrevligt och kristallkronan i vardagsrummet är förfärligt majestätisk. De som bor här kan vara nöjda, de har verkligen fått det fint fort.

Vilka är det som bor här då? Ja, det är alltså en Pontus och en Linda. Pontus har hår, är lång och har bitsk humor. Ibland envisas han med att ha lite för tajta jeans men ingen är väl perfekt. Linda har också hår, fast längre, och är ett riktigt snyggt och välordnat stycke. Hon är kortare än Pontus vilket är praktiskt om man ibehöver skilja dem åt utan att känna dem så bra eller om man tittar på dem i väldigt starkt motljus. Linda har god smak och ett sånt där riktigt bra skratt som hörs och får mig att skratta med. De har lovat husera mig så länge de och jag orkar förutom en stund när Lindas bror kommer på besök, vad som händer då vet inte ens katten, det finns säkert andra att leka hos skulle jag tro. Förhoppningen är väl att hitta någonstans att bo ganska snart, mycket för min egen skull men även för de andra. Det är inte nyttigt att slita för mycket på varandra, då kan det bli knasigt.

Resan gick tack-bra. Jag for från Kastrup direkt till Newark utan att passera Gå, jag passerade däremot ett par säkerhetskontroller men inga som var så våldsamma som jag hade trott. Jag behövde varken ta av mig strumpor eller skor, dammtorka min dator efter sprängämnesrester eller bli klappad på rumpan av någon. Hur trevligt det än må vara att bli smekt lite hårdhänt över baksidan så måste jag säga att jag tyckte det var väldigt positivt att få ha den för mig själv just idag. Efter ett tags väntan på att borda planet insåg jag dessutom att jag råkat bryta mot ingen-gömd-vätska-ombord-på-planet-regeln. Jag hade 20 ml med helt olaglig och hemlig Nezeril med mig i handväskan som jag knappt visste vad jag skulle göra med när jag först upptäckte den. I nio timmar ombord på planet brände denna lilla flaska nästintill hål på både min själ och min väska men ingen kom på mig, det var inte ens någon som såg lite misstänksamt på mig. Tuvr! På planet satt jag bredvid en brandman från Helsingborg som skulle hälsa på sin syster i NY. Vi drack whisky, pratade om ditten och datten och spelade Backgammon och lyckades på det sättet effektivt ha ihjäl en ganska stor del av de nio timmarna vi satt på planet. Jag lät honom vinna ganska mycket men vad gör man inte för lite sällskap? Väl framme - förtullad, bevisad och klar - stod en snäll man och hans Lincoln och väntade på mig. Efter ett par små incidenter (Ja, man får faktiskt backa på motorvägen!) kom vi fram till Milford där vi direkt körde vilse, men rådig som chauffören var skaffade han oss effektiv eskort i form av en polisbil som snällt och vänligt visade oss var vi skulle. Jag kom till och med ihåg att tippa honom innan han for iväg. Hurra.

Nu har det varit svensk söndag i snart tre timmar vilket betyder att jag får gå och lägga mig vilken sekund som helst men först ska jag fira Mattias födelsedag lite till med hjälp av en öl och lite eftertänksam soffliggning.

Sammanfattningsvis kan det sägas att jag just nu är trött, öm i sittdelen och smålortig. Men jag är även ganska nöjd, mätt och upplivad. Huruvida det är jetlagg och allmänt vansinne som gör att jag inte varit i närheten av tårar mer än en gång ikväll vet jag inte, men, en sådan sak måste väl räknas som väldigt positiv, eller hur? Det är bara att luta sig tillbaka och vänta på bakslagen, för de lär definitivt dyka upp.